The Return of the Moviebuff!

tag:blogger.com,1999:blog-14178512.post-43248270310200926392007-09-21T11:54:00.000+02:002007-09-21T12:01:23.721+02:00The Return of the Moviebuff!Så, äntligen tillbaka på Blogger.com! Hittade lösenordet nånstans, tog dock ett tag. Här följer några texter jag haft uppe på ett annat ställe (i befintligt skick, lessen för den otympliga formateringen): Blaffor och gamla cirkuslejon Har förvånansvärt lite att komma med just nu, känner jag. Har spenderat mer tid med tv-spelet och när jag inte sitter hemma är jag ensam ute på stan eller tränar på gymmet. Sist jag var på Cinemateket såg jag dock en bunt intressanta kortfilmer från förra århundradet. Bland annat var den där danska kortisen som farsan snackat om med – den där de slängt ut lite palmväxter i nåt bokskogsbryn och skjutit ihjäl ett gammalt skruttigt cirkuslejon). Inget "No animals were harmed in this picture" i eftertexten här inte! Nu var det ju inte ens nån eftertext på de där, så… På tal om eftertext, eller ja scrollande text. Såg nyligen Petters och vad-han-nu-hettes nya musikvideo, den där som har text rullandes höger i bild. Ja, fan tro't om det inte är nån eftertext-tjohejsan, totalt oläslig på en SDTV (Standard Definition TeleVision. Vanlig sunk-tv d.v.s.). Motsatsen till SVT24 vars "i övre högra hörnet"-blaffa som nu växt till sig till närmast distraherande proportioner, antagligen i ett försök att locka till sig de äldre (eller synsvagare) bland tittarskarorna. Skrivet av caxe 10 september 2007 klockan 20:41 Länk till detta inlägg Kommentera Anmäl inlägg Istället för musik, förvirring. Precis tittat klart på Naked Lunch (1991). Vet inte riktigt vad jag ska tro, är mest förvirrad. Att det handlar om ett slags utanförskap – varesig det handlar om något som har att göra med HBT, DDT eller PEN – är rätt uppenbart. Trots att det är en tajt rymd som lämnas för fantasin att röra sig i känns det inte påtvingat. Att Cronenberg sedan inte lämnat insekterna och maskinerna därhän blir uppenbart i cyberthrillern eXistenZ (1999), dessvärre har jag inte sett History of violence som kom häromåret. Jakten i Naked Lunch påminner mig till viss del av Den tredje mannen (1949), men transformationerna påminner mig mer om något animerat – lite av den plasticitet som bröderna Fleischers animationer hade kanske, men välkryddat med en undergroundtecknares fantasier… Var häromkvällen på en förhandsvisning av Zhang Yimous senaste, Den gyllene blommans förbannelse (2006). Det uppvisade ett ohämmat färggrannt retrospektiv, med en story buren av såväl mass-scener som spektakulär stridskoreografi (som vanligt när det gäller Yimou med andra ord). Själv är jag inte något stort fan av hela denna swordplay-genre men det är en känsla av att ha varit med om något grandiost och pampigt som följer med en ut från bion. När det gäller tv: jag, som varken har tillgång till några flashigare betalkanaler eller känner för att tanka illegala HDTV-rippar, inväntar spänt att få se Heroes som det snackats så vitt, brett och länge om i diverse forum. Skam till sägandes så har jag sett ett och annat avsnitt på avvägar, och jo de lovar mycket. Gillar dock inte alla story-arcs, speciellt trist tycker jag att den med den multipersonliga blonda mördaren/osynlige mannen verkar. Skrivet av caxe 1 september 2007 klockan 20:04 Länk till detta inlägg Kommentera Anmäl inlägg Cinematyket värre… Var på cinemateket och såg North by Northwest (1959) igår. Jag hade ganska höga förväntningar, det är ju trots allt Cinemateket (och Cinematekets vänner, som bjussade på kaffe och kaka innan). De som går dit är ju intresserade av inte bara själva filmen utan också den annars så unika stämningen. Den illusionen krossades ganska rejält för mig igår kväll. Gud ske pris att lektor Mats Björkin har ett tålamod som få andra, själv skulle jag flugit i taket om folk så föraktfullt började klappa i händerna, busvissla, högljutt sucka, skratta och annat under introduktionen… Under hela visningen satt gänget med snorungar (ja, så som det snörvlades så kan man väl knappast säga annat) och sparkade på sätena framför (dvs våran rad) och prasslade med plastpåsar och pratade inte bara under Björkins inledning utan även under filmens gång. Jag fann mig själv snegla arga blickar snett bakåt under halva filmen, andra halvan satt jag framhasad för att slippa undan ryggstödssparkarna. Hade det varit vilken annan film som helst på en vanlig SF-bio så hade det inte varit så konstigt, men detta… Jag saknar ord för tillfället. Annat var det på cinemateketvisningen i söndags, såg den sista i raden av Kinski/Herzog-filmerna på lilla Capitol. Filmen i sig var definitivt inte mycket att hurra för (nåt av det värsta jag sett i tysk väg på film tror jag bestämt), men det var som vanligt på en väldigt sansad och artig publik till skillnad från gårdagens… Cobra Verde (1987) innehåller en lång rad vidrigheter staplade ovanpå varann, detta med huvudpersonen (spelad som vanligt av Klaus Kinski) som agerar som en slags röd och fnurrig tråd. Banditen Cobra Verde skickas till Afrika under förespeglingen att hämta slavar, även om dennes arbetsgivare kallt räknat med att denne pedofil till bandit skulle stryka med på kuppen. Istället lyckas Cobra Verde återuppta slavhandeln en kort tid genom att alliera sig med nån påstått galen släkting till landets kung. Själv kände jag mig bara arg för att ha utsatt mig för detta dravel, även om det kanske var intressant att se t.ex. hur illa man kan hantera ett så känsligt ämne som slavhandel och kolonialism. Herzog-rullarna brukar annars innebära en intressant resa för rollfigurerna, som över en vild flod eller genom en djungel eller liknande, men detta… nä, denna gjorde mig bara rastlös och förbannad. Skrivet av caxe 29 augusti 2007 klockan 13:50 Länk till detta inlägg Kommentera Anmäl inlägg Zodiac och Barry Lyndon Igårkväll hann man med en hel del film. Dels slank jag iväg med en polare och såg Zodiac (2007), och därefter rullade ju Barry Lyndon (1975) på tv. Det har ju gjorts mycket film (och tv) som inspirerats av Zodiac-fenomenet, detta är väl det sista och kanske mest påkostade försöket att få fram en så trogen men fortfarande underhållande skildring som möjligt. Gyllenhaals Graysmith – som man väl får anse vara filmens definitiva huvudkaraktär – är närmast självskrivet sympatisk, och manin med vilken han följer upp ledtrådarna likt en samtida Sherlock Holmes gör stämningen tryckande men leder också till några charmiga episoder som lättar upp emellanåt. Väl sevärd för de som intresserar sig för mer intellektuella utmaningar. På samma sätt som Gyllenhaal passade in som en Donnie Darko i 80-talet så sitter han såväl som de andra medverkande väl in i den 70-talsskildring som här broderas ut. Barry Lyndon ja, det var stort ståhej på filmforumet både igår och idag: folk som ville bli påminda och folk som hade missat har gjort sina röster hörda (få filmer på tv som får sådan uppmärksamhet). Nåja, vad ska man säga… Mitt förhållande till Kubriks filmer har nog alltid varit lite kluvet. Jag har aldrig kunnat med hans utbroderingar av obehagliga situationer, och vissa moment i hans filmer känns mer krystade än andra (flirten med den preussiska soldatfrun i nämnda film är ett exempel, en passus som inte heller undkom den snusförnuftiga berättarrösten). Svart humor var en av Kubriks styrkor, dock är det sparsamt med den varan här. Miljöskildringarna och det lysande fotot gör dock att man sitter som fastnaglad – trots alla cinematografiska excesser, bl.a. i form av "intermission" (en riktigt snabb bensträckare) och berättarröst. Skrivet av caxe 26 augusti 2007 klockan 12:35 Länk till detta inlägg 1 kommentar Kommentera Anmäl inlägg Arga män och tårpilar. Såg 12 Angry Men (1957) häromdan. Impad av hur effektivt man använt sig av det begränsade utrymmet rent bildmässigt. Bortsett från anslaget, slutet och nån av toapauserna så befinner man sig där i det lilla konferensrummet med de oense männen. Och det är ett bra drama, även om överraskningarna är få. Annars har man la varit lite depp de senaste veckorna, försökt justera de slappa smilbanden med en bunt Futurama- och LittleBritain-avsnitt (som man kanske sett några gånger, men man tager vad man haver). Såg förresten Weeping Willows på Liseberg, och för att inte vara helt off-topic: jo, de körde låten som var themesong för Pistvakt-serien. Schysst spelning. Skrivet av caxe 25 augusti 2007 klockan 12:37 Länk till detta inlägg Kommentera Anmäl inlägg Stjärngallring Jag har nu gallrat i min och farsans dvdsamling, har en bunt dvdfilmer som jag tänkte sälja av. Frågan är, är det verkligen värt besväret att sitta och sälja av en och en via internet när jag likaväl kan gå ner till det lokala skivantikvariatet med hela bunten – med tanke på att vissa titlar knappt skulle gå att sälja för mer än portokostnaden? Med tanke på hur mycket möda man skulle få lägga ner, skulle det motsvara det man skulle vinna på egenförsäljning? Jag vet inte jag... Missade inte morgonens repris på Stargate SG-1, inte heller dagens StarTrek-avsnitt nu i eftermiddags (TV6 ftw!). Mycket Star blir det, men kanske inte så mycket Star-quality... Har även en bunt StarTrek-filmer som jag inte vet om jag ska bevara eller göra mig av med (redan gjort mig av med Star Trek: The Motion Picture (1979), så ja varför inte... egentligen). Funderar på vad för film jag ska se härnäst. Tips emottages tacksamt! Skrivet av caxe 20 augusti 2007 klockan 15:14 Länk till detta inlägg Kommentera Anmäl inlägg Tais-toi! Kollade på den franska komedin på TV4+ Tais-toi! (2003) igårkväll, var trots att jag missade de första minuterna väldigt nöjd och väldigt road. Lite konfunderande var dock klippningen av många av de komiska scenerna, men när man väl fått kläm på hur det var tänkt så kändes det fiffigt. Jean Reno har man ju i komiska sammanhang tidigare sett i Les Visiteurs (1993), och Depardieu har man väl knappast kunnat missa i den ofta repriserade romantiska komedin Green Card (1990). Nu får man ju inte följa duons resa in i det hederliga livet, som t.ex. i den danska Blinkende lygter (2000), men ingen skulle väl direkt sakna en potentiell uppföljare om man säger så heller. Skrivet av caxe 19 augusti 2007 klockan 14:21 Länk till detta inlägg Kommentera Anmäl inlägg Huggtänder, månar och 25,4 ilskna millimeter Så, kära läsare, välkomna till min lilla kolumn! Jag drar igång lite smått med en och annan kommentar till filmer, tv-serier och annat. Kommer också utan förbehåll skriva om gammalt såväl som nytt eftersom jag känner att nyhetens behag, liksom skönheten, främst ligger i betraktarens öga. Såg Hard Candy (2006) häromkvällen, en kort men intensiv dialogdriven thriller som jag inte skulle rekommendera till någon med kastrationsångest. Utan att berätta så mycket mer så är det en rafflande liten historia, som lämnar mycket till åskådaren att reflektera över under filmens gång (och överraskande nog även efteråt). Regissören till denna film verkar nu senast ha varit igång med nånting som påminner mig väldigt mycket om den svenska vampyr-rullen Frostbiten (2006), 30 Days of Night (2007). Återstår väl att se om den är lika spännande som Hard Candy eller lika jönsig och bortsjabblad som Frostbiten. En annan film på temat kön och identitet, dock mindre rafflande, som nyligen setts är Hedwig and the Angry Inch (2001) som bygger på en off-Broadwaypjäs med samma namn. Filmens regissör – som överraskande och övertygande även spelar huvudrollen – har nu senast varit aktuell med filmen Shortbus (2006), som definitivt inte är lika familjevänlig. Iallafall så är Hedwig... en intressant musikalisk resa, med lite av samma östtyska melankoli och musikaliska berättande som den filmatiserade pjäsen The Far Side of the Moon (2003). Mycket nytt på tv har det inte blivit. Fastnat en hel del framför de gamla Star Trek: The Next Generation, Stargate SG-1 och Malcolm in the middle i brist på annat lätt-sett. Hade jag inte haft så dålig mottagning på just TV4+ så skulle jag definitivt fortsatt att följa DrWho-spinoffen Torchwood. Skrivet av caxe 16 augusti 2007 klockan 17:43 cajachttp://www.blogger.com/profile/17551374146525753624noreply@blogger.com