tag:blogger.com,1999:blog-14178512.post-1157984244449727862006-09-11T15:33:00.000+02:002006-09-11T16:17:24.526+02:00Jag såg häromkvällen (åtminstone bitar av) Michelangelo Antonionis <span style="font-style: italic;">Blow-Up</span> som gick på TCM. P.g.a. den understundom urdåliga mottagningen missade jag tyvärr många bitar, bl.a. stora delar av det andra mötet mellan fotografen och den mystiska kvinnan...<br /><br />Det är en intressant (om än något endimensionell och stereotyp) skildring av modell/studio-)fotografyrket vid denna tid och plats. Fotografen verkar leva ett ganska bekymmerslöst liv i 1960-talets "Swinging London". Bekymmersfritt sånär som på den ständiga uppvaktningen från unga kvinnor som vill bli modeller och hans modellers "oförmåga" att göra som han vill - något som jag snarare tolkar som en bristande talang hos fotografen ifråga. Hans fascination för en gammal propeller som han senare köper av antikaffären tolkar jag som en vilja att röra sig framåt (på engelska: "to propel", "propulsion"...), åtminstone i det mordfall han till synes verkar ha dragits in i. I övrigt verkar han ha en underlig vänskap med en bildkonstnär och dennes hustru. Bildkonstnären har inriktat sig på nonfigurativt måleri i samma stil som en Jackson Pollock och roar sig med att gå ut och partydroga med det unga folket, konstnärshustrun verkar ägna sig åt att bedra konstnären (Randy? Rudy?). Den mystiska kvinnan som ville ha tillbaka filmen ger (såvitt jag vet) varken publiken eller fotografen några ledtrådar till vad som egentligen hände, snarare är de avslutande scenerna i filmen det som får oss att fråga vad fotografen egentligen har upptäckt för någonting...cajachttp://www.blogger.com/profile/17551374146525753624noreply@blogger.com