tag:blogger.com,1999:blog-14178512.post-1154210173379351982006-07-29T23:24:00.000+02:002006-07-29T23:56:13.406+02:00Känns lite overkill att sätta sig och blogga om film nu när jag har en ganska massiv hemtenta framför mig, men iallafall (försöker hålla mig i skinnet). Jag har nu (för nån vecka sen, typ) sett min allra första Troma-produktion, <span style="font-style: italic;">Sgt Kabukiman NYPD</span>, som är något av det mest knepiga jag har sett i amerikansk indie-film. Man hymlar inte med den sushibar-inspirerade orientalismen, eller sexismen heller för den delen. Protagonisten är en straight vit snubbe som genom en ovälkommen kyss av en döende Kabuki-farfar blir en superhjälte i japansk "drag". När hjälten fått sin rätta form efter ett antal misslyckade transformationer betecknas utstyrseln inte längre som "klänning" utan som "randig morgonrock" av figurerna i filmen. Komplett med ätpinnar och solfjäder gör han upp med antagonisten i slutminuterna, och det är väl inte nån större förvåning att påpeka att även tränaren/älskarinnan (som han i princip snuvat krafterna av, pga den patriarkala strukturen i successionsordningen - lustigt inlägg i filmen f.ö.!) hamnar i hans armar. Skådespeleriet, ljudet och fotot är som förväntat - varken bättre eller sämre än vad omslaget<br /> avslöjar.cajachttp://www.blogger.com/profile/17551374146525753624noreply@blogger.com