Man börjar inte med himlen när man lägger pussel

Om den Inte Så Fantastiska Fyran…

2007-10-22T21:45:00.000+02:00

Det var ett tag sen jag postade här, lite lösenordsproblem med Blogger/Google igen…

Nåväl, jag tänkte sätta igång med lite bashing på en gång, denna sensommars megamultiplex-fyllare (?) Fantastic Four: Rise of the Silver Surfer. Den hade premiär i augusti och släpps innan nyår på DVD. Det handlar om fyra superdudes, nej rättare sagt tre superdudes och en Jessica Alba som förgäves försöker skyla sina behag och finnar. Detta plus en intetsägande kvicksilveraktig alien-snubbe och Doktor Victor von Du… nä Doom var det visst – nåja, sak samma: alla ska till att bli uppkäkade av ett stort rymdmonster. Så, nu behöver ni inte se den filmen.

Men, jag vill hålla mig kvar ändå och diskutera några små detaljer…

I Bryan Singers X-Men-filmer och Superman Returns, i Ang Lees The Hulk, ja t.o.m. i de första två Spider-Man kan man mellan moralkakorna ana lite hjärta och lite eftertanke. Ingen i sitt rätta sinnelag skulle kunna identifiera sig med rollfigurerna i Fantastic…, som i sitt mesiga smågnabbande skulle behöva blomma ut i mer förlösande Scrubs- eller Alla älskar Raymond-vemod. Att inte Bride-Alba-zilla fick nog och lämnade denne erbarmlige gummigubbe för nån normal människa om hon nu sökte stabilitet i tillvaron. Jämför detta med t.ex. JD och Elliot i Scrubs, två hjältar som oavsett hur mycket de försöker aldrig kan bli tillsammans – tv-poesi då den är som bäst.

Nej, och inte ens en hint av queer eller camp förekommer heller – nä för en vuxen människa är denna film lika djup, engagerande och trovärdig som barnfilmen Elias och kungaskeppet som jag såg på bio med min son för nån månad sedan (man hörde pappor eller annat vuxet sällskap som snackade om hur gott de hade sovit under den senarenämnda). I X-Men har vi ju det mer tydliga HBT-temat, där Ian McKellen ger en mångbottnad röst åt den av konformitet länge förtryckta individen. I Fantastic… hyllas konformiteten, konservatismen – när Michael Chiklis stensnubbe får chansen så lånar han Chris Evans-Facklans mer normala utseende och snor en huvtröja från nån klädbutik som om det vore någon slags gudabenådad rättighet att få vara normal. Som en sista fimp i ölglaset så gör Stan Lee, seriens skapare, en cameo som skulle få självaste Hitchcock att rotera i sin grav för första gången sen Psycho-uppföljarna och den senare remaken.

Nej efter detta ser jag fram emot att se om Meshes of the Afternoon snart, avantgarde-konstnären Maya Derens debutfilm, bara för att rensa huvudet.

Hoppas även att Why I Wore Lipstick to My Mastectomy repriseras då jag missade första hälften. Det är en sån film som slår an en sträng hos de som mött liknande motgångar i livet, medan de som likt en Siddhartha Gautama som ännu inte lämnat sin lyxigt ombonade tillvaro dessvärre bara dömer den för dess filmiska klichéer…

Filmen som inte fick heta "Allt eller inget" på svenska…

2007-09-21T17:51:00.000+02:00

All or nothing (2002) gick på tv igår, jäkligt tungt drama. Sympatierna pendlar mellan de olika rollfigurerna, även om utvecklingen mellan figurerna Phil (den hunsade, grubblande taxichaffisen) och Penny (den deprimerade snabbköpskassörskan) ligger närmast i fokus.

Det är som bäddat för denna genres stereotypa konflikter, mellan generationer och klasser, men istället finner sig figurerna i skilladernas natur. Olikheterna ryms snarare i sätten att hantera intressekonflikter på. Sidospåren med bifigurerna är dock minst lika intressanta, och skillnaderna mellan t.ex. den arbetslöse sonen och dottern som på olika vis försöker hantera den problematiska (närmast klaustrofobiska) tillvaron.

Grannskapet spelar en roll i sig självt, som ett socialt nätverk som både agerar som stöd för den äldre generationen men också ger upphov till spänningar mellan de yngre, speciellt flickorna. Det skapar också olika sorters utanförskap, om man jämför t.ex. de äldre kvinnornas situation mot de yngre (och oerfarna) männens; den arbetslöse, "Scarface" och den tystlåtne fluktaren som alla tre fullkomligt sjuder av utanförskapets frustrationer.

Det har gjorts mycket och intressant brittisk film och tv, det mest kvalitativa levereras dock fortfarande till Sverige genom public service-tv. Är nyfiken på om SVT behagar visa fler av Mike Leighs filmer, vore intressant att fördjupa sig i dennes övriga verk om inte annat.

The Return of the Moviebuff!

2007-09-21T11:54:00.000+02:00

Så, äntligen tillbaka på Blogger.com! Hittade lösenordet nånstans, tog dock ett tag. Här följer några texter jag haft uppe på ett annat ställe (i befintligt skick, lessen för den otympliga formateringen):

Blaffor och gamla cirkuslejon

Har förvånansvärt lite att komma med just nu, känner jag. Har spenderat mer tid med tv-spelet och när jag inte sitter hemma är jag ensam ute på stan eller tränar på gymmet.

Sist jag var på Cinemateket såg jag dock en bunt intressanta kortfilmer från förra århundradet. Bland annat var den där danska kortisen som farsan snackat om med – den där de slängt ut lite palmväxter i nåt bokskogsbryn och skjutit ihjäl ett gammalt skruttigt cirkuslejon). Inget "No animals were harmed in this picture" i eftertexten här inte! Nu var det ju inte ens nån eftertext på de där, så…

På tal om eftertext, eller ja scrollande text. Såg nyligen Petters och vad-han-nu-hettes nya musikvideo, den där som har text rullandes höger i bild. Ja, fan tro't om det inte är nån eftertext-tjohejsan, totalt oläslig på en SDTV (Standard Definition TeleVision. Vanlig sunk-tv d.v.s.). Motsatsen till SVT24 vars "i övre högra hörnet"-blaffa som nu växt till sig till närmast distraherande proportioner, antagligen i ett försök att locka till sig de äldre (eller synsvagare) bland tittarskarorna.

Skrivet av caxe 10 september 2007 klockan 20:41
Länk till detta inlägg Kommentera Anmäl inlägg

Istället för musik, förvirring.

Precis tittat klart på Naked Lunch (1991). Vet inte riktigt vad jag ska tro, är mest förvirrad. Att det handlar om ett slags utanförskap – varesig det handlar om något som har att göra med HBT, DDT eller PEN – är rätt uppenbart. Trots att det är en tajt rymd som lämnas för fantasin att röra sig i känns det inte påtvingat. Att Cronenberg sedan inte lämnat insekterna och maskinerna därhän blir uppenbart i cyberthrillern eXistenZ (1999), dessvärre har jag inte sett History of violence som kom häromåret. Jakten i Naked Lunch påminner mig till viss del av Den tredje mannen (1949), men transformationerna påminner mig mer om något animerat – lite av den plasticitet som bröderna Fleischers animationer hade kanske, men välkryddat med en undergroundtecknares fantasier…

Var häromkvällen på en förhandsvisning av Zhang Yimous senaste, Den gyllene blommans förbannelse (2006). Det uppvisade ett ohämmat färggrannt retrospektiv, med en story buren av såväl mass-scener som spektakulär stridskoreografi (som vanligt när det gäller Yimou med andra ord). Själv är jag inte något stort fan av hela denna swordplay-genre men det är en känsla av att ha varit med om något grandiost och pampigt som följer med en ut från bion.

När det gäller tv: jag, som varken har tillgång till några flashigare betalkanaler eller känner för att tanka illegala HDTV-rippar, inväntar spänt att få se Heroes som det snackats så vitt, brett och länge om i diverse forum. Skam till sägandes så har jag sett ett och annat avsnitt på avvägar, och jo de lovar mycket. Gillar dock inte alla story-arcs, speciellt trist tycker jag att den med den multipersonliga blonda mördaren/osynlige mannen verkar.

Skrivet av caxe 1 september 2007 klockan 20:04
Länk till detta inlägg Kommentera Anmäl inlägg

Cinematyket värre…

Var på cinemateket och såg North by Northwest (1959) igår. Jag hade ganska höga förväntningar, det är ju trots allt Cinemateket (och Cinematekets vänner, som bjussade på kaffe och kaka innan). De som går dit är ju intresserade av inte bara själva filmen utan också den annars så unika stämningen. Den illusionen krossades ganska rejält för mig igår kväll.

Gud ske pris att lektor Mats Björkin har ett tålamod som få andra, själv skulle jag flugit i taket om folk så föraktfullt började klappa i händerna, busvissla, högljutt sucka, skratta och annat under introduktionen… Under hela visningen satt gänget med snorungar (ja, så som det snörvlades så kan man väl knappast säga annat) och sparkade på sätena framför (dvs våran rad) och prasslade med plastpåsar och pratade inte bara under Björkins inledning utan även under filmens gång. Jag fann mig själv snegla arga blickar snett bakåt under halva filmen, andra halvan satt jag framhasad för att slippa undan ryggstödssparkarna. Hade det varit vilken annan film som helst på en vanlig SF-bio så hade det inte varit så konstigt, men detta… Jag saknar ord för tillfället.

Annat var det på cinemateketvisningen i söndags, såg den sista i raden av Kinski/Herzog-filmerna på lilla Capitol. Filmen i sig var definitivt inte mycket att hurra för (nåt av det värsta jag sett i tysk väg på film tror jag bestämt), men det var som vanligt på en väldigt sansad och artig publik till skillnad från gårdagens…

Cobra Verde (1987) innehåller en lång rad vidrigheter staplade ovanpå varann, detta med huvudpersonen (spelad som vanligt av Klaus Kinski) som agerar som en slags röd och fnurrig tråd. Banditen Cobra Verde skickas till Afrika under förespeglingen att hämta slavar, även om dennes arbetsgivare kallt räknat med att denne pedofil till bandit skulle stryka med på kuppen. Istället lyckas Cobra Verde återuppta slavhandeln en kort tid genom att alliera sig med nån påstått galen släkting till landets kung.

Själv kände jag mig bara arg för att ha utsatt mig för detta dravel, även om det kanske var intressant att se t.ex. hur illa man kan hantera ett så känsligt ämne som slavhandel och kolonialism. Herzog-rullarna brukar annars innebära en intressant resa för rollfigurerna, som över en vild flod eller genom en djungel eller liknande, men detta… nä, denna gjorde mig bara rastlös och förbannad.

Skrivet av caxe 29 augusti 2007 klockan 13:50
Länk till detta inlägg Kommentera Anmäl inlägg

Zodiac och Barry Lyndon

Igårkväll hann man med en hel del film. Dels slank jag iväg med en polare och såg Zodiac (2007), och därefter rullade ju Barry Lyndon (1975) på tv.

Det har ju gjorts mycket film (och tv) som inspirerats av Zodiac-fenomenet, detta är väl det sista och kanske mest påkostade försöket att få fram en så trogen men fortfarande underhållande skildring som möjligt. Gyllenhaals Graysmith – som man väl får anse vara filmens definitiva huvudkaraktär – är närmast självskrivet sympatisk, och manin med vilken han följer upp ledtrådarna likt en samtida Sherlock Holmes gör stämningen tryckande men leder också till några charmiga episoder som lättar upp emellanåt. Väl sevärd för de som intresserar sig för mer intellektuella utmaningar. På samma sätt som Gyllenhaal passade in som en Donnie Darko i 80-talet så sitter han såväl som de andra medverkande väl in i den 70-talsskildring som här broderas ut.

Barry Lyndon ja, det var stort ståhej på filmforumet både igår och idag: folk som ville bli påminda och folk som hade missat har gjort sina röster hörda (få filmer på tv som får sådan uppmärksamhet). Nåja, vad ska man säga… Mitt förhållande till Kubriks filmer har nog alltid varit lite kluvet. Jag har aldrig kunnat med hans utbroderingar av obehagliga situationer, och vissa moment i hans filmer känns mer krystade än andra (flirten med den preussiska soldatfrun i nämnda film är ett exempel, en passus som inte heller undkom den snusförnuftiga berättarrösten). Svart humor var en av Kubriks styrkor, dock är det sparsamt med den varan här. Miljöskildringarna och det lysande fotot gör dock att man sitter som fastnaglad – trots alla cinematografiska excesser, bl.a. i form av "intermission" (en riktigt snabb bensträckare) och berättarröst.

Skrivet av caxe 26 augusti 2007 klockan 12:35
Länk till detta inlägg 1 kommentar Kommentera Anmäl inlägg

Arga män och tårpilar.

Såg 12 Angry Men (1957) häromdan. Impad av hur effektivt man använt sig av det begränsade utrymmet rent bildmässigt. Bortsett från anslaget, slutet och nån av toapauserna så befinner man sig där i det lilla konferensrummet med de oense männen. Och det är ett bra drama, även om överraskningarna är få.

Annars har man la varit lite depp de senaste veckorna, försökt justera de slappa smilbanden med en bunt Futurama- och LittleBritain-avsnitt (som man kanske sett några gånger, men man tager vad man haver).

Såg förresten Weeping Willows på Liseberg, och för att inte vara helt off-topic: jo, de körde låten som var themesong för Pistvakt-serien. Schysst spelning.

Skrivet av caxe 25 augusti 2007 klockan 12:37
Länk till detta inlägg Kommentera Anmäl inlägg

Stjärngallring

Jag har nu gallrat i min och farsans dvdsamling, har en bunt dvdfilmer som jag tänkte sälja av. Frågan är, är det verkligen värt besväret att sitta och sälja av en och en via internet när jag likaväl kan gå ner till det lokala skivantikvariatet med hela bunten – med tanke på att vissa titlar knappt skulle gå att sälja för mer än portokostnaden? Med tanke på hur mycket möda man skulle få lägga ner, skulle det motsvara det man skulle vinna på egenförsäljning? Jag vet inte jag...

Missade inte morgonens repris på Stargate SG-1, inte heller dagens StarTrek-avsnitt nu i eftermiddags (TV6 ftw!). Mycket Star blir det, men kanske inte så mycket Star-quality... Har även en bunt StarTrek-filmer som jag inte vet om jag ska bevara eller göra mig av med (redan gjort mig av med Star Trek: The Motion Picture (1979), så ja varför inte... egentligen).

Funderar på vad för film jag ska se härnäst. Tips emottages tacksamt!

Skrivet av caxe 20 augusti 2007 klockan 15:14
Länk till detta inlägg Kommentera Anmäl inlägg

Tais-toi!

Kollade på den franska komedin på TV4+ Tais-toi! (2003) igårkväll, var trots att jag missade de första minuterna väldigt nöjd och väldigt road. Lite konfunderande var dock klippningen av många av de komiska scenerna, men när man väl fått kläm på hur det var tänkt så kändes det fiffigt. Jean Reno har man ju i komiska sammanhang tidigare sett i Les Visiteurs (1993), och Depardieu har man väl knappast kunnat missa i den ofta repriserade romantiska komedin Green Card (1990). Nu får man ju inte följa duons resa in i det hederliga livet, som t.ex. i den danska Blinkende lygter (2000), men ingen skulle väl direkt sakna en potentiell uppföljare om man säger så heller.

Skrivet av caxe 19 augusti 2007 klockan 14:21
Länk till detta inlägg Kommentera Anmäl inlägg

Huggtänder, månar och 25,4 ilskna millimeter

Så, kära läsare, välkomna till min lilla kolumn! Jag drar igång lite smått med en och annan kommentar till filmer, tv-serier och annat. Kommer också utan förbehåll skriva om gammalt såväl som nytt eftersom jag känner att nyhetens behag, liksom skönheten, främst ligger i betraktarens öga.

Såg Hard Candy (2006) häromkvällen, en kort men intensiv dialogdriven thriller som jag inte skulle rekommendera till någon med kastrationsångest. Utan att berätta så mycket mer så är det en rafflande liten historia, som lämnar mycket till åskådaren att reflektera över under filmens gång (och överraskande nog även efteråt). Regissören till denna film verkar nu senast ha varit igång med nånting som påminner mig väldigt mycket om den svenska vampyr-rullen Frostbiten (2006), 30 Days of Night (2007). Återstår väl att se om den är lika spännande som Hard Candy eller lika jönsig och bortsjabblad som Frostbiten.

En annan film på temat kön och identitet, dock mindre rafflande, som nyligen setts är Hedwig and the Angry Inch (2001) som bygger på en off-Broadwaypjäs med samma namn. Filmens regissör – som överraskande och övertygande även spelar huvudrollen – har nu senast varit aktuell med filmen Shortbus (2006), som definitivt inte är lika familjevänlig. Iallafall så är Hedwig... en intressant musikalisk resa, med lite av samma östtyska melankoli och musikaliska berättande som den filmatiserade pjäsen The Far Side of the Moon (2003).

Mycket nytt på tv har det inte blivit. Fastnat en hel del framför de gamla Star Trek: The Next Generation, Stargate SG-1 och Malcolm in the middle i brist på annat lätt-sett. Hade jag inte haft så dålig mottagning på just TV4+ så skulle jag definitivt fortsatt att följa DrWho-spinoffen Torchwood.

Skrivet av caxe 16 augusti 2007 klockan 17:43

Hjältar på uppgång och fall

2007-05-14T00:14:00.000+02:00

Efter en intensiv veckas träffande av såväl nya som gamla internet-bekantskaper har jag lyckats klämma in ytterligare en enstaka titel i mitt annars så glesa filmtittanderegister.

Tankarna började gå efter att ha sett "The Doors" (-91) med Val Kilmer i rollen som Jim Morrison. Dels var mina ögon efteråt övermätta av den röda färg som dominerade färgskalan, rött i form av eld och blod och rampljus. Shaman-temat var visserligen vackert tänkt men att gång på gång använda sig av den närmast typecastade Floyd 'Red Crow' Westerman och ett gäng andra stereotyper är att ta en genväg förbi en intelligentare berättelsestruktur.
Å andra sidan, det befläckade ansiktet (pepparspray, Thanksgiving-röra, spottad sprit, etc) är en intressant form av bearbetning när det gäller status; den till en början så välkomnade men senare så betungande utseende-ikoniseringen.

Ikoniseringen påminner mig till stor del om Richard Attenboroughs biopic "Chaplin" (-92). Både Val Kilmers och Robert Downey Junior har ju haft skakiga karriärer genom åren, och de har ju också spelat närmast superhjälteaktiga rollfigurer. Kanske har de drabbats av samma förbannelse som drabbat de som någon gång spelat Superman på film, radio eller i tv. George Reeves (som spelare Superman på tv på 50-talet) senare leverne har ju dessutom blivit ämne för en film med Ben Affleck (som i sin tur även spelat superhjälten vid namn "Red Devil", en filmisk flopp av tyvärr inte så sällan skådat slag).

Nåväl, Kilmers porträtt av Morrison var inte direkt varierat - men likväl underhållande - för att inte tala om musiken som dröjer sig kvar som en dystert flummig matta i ens medvetande.

(The Doors. 3)

Lifehacking, göra det bästa av sin tid.

2007-05-03T10:24:00.000+02:00

Tänkte tillåta mig själv att avvika från det ordinarie ämnet film, tv och visuella media denna gång.

Sedan ett par dagar tillbaka har jag alltmer börjat nysta i utbudet av podcasts och nyttiga sajter (lifehacker och liknande), funnit mig själv leta efter program och andra nyttigheter som kan effektivisera min tillvaro och kanske hjälpa miig att dra in lite pengar framöver. Har även funderat lite på att starta ett filmrelaterat event med en polare, men det är fortfarande i planeringsstadiet...

Ska iväg och skänka blod om några timmar, det är lite nervöst eftersom det är första gången och jag har inte den blekaste aning om vad jag gett mig in på ännu (försöker dölja det för mitt mer smärt- och obehagsmedvetna jag genom att distrahera mig med annat, genom att blogga t.ex... :) )

uppdatering:
Allt gick bra, lämnade 4 1/2 dl prima A+...

The Blog Revisited

2007-04-27T14:26:00.000+02:00

Så, nu var det ytterligare några månader sedan jag skrev något senast i denna blogg. Vårsolen har väl spelat sin roll; gjort mig piggare och paradoxalt nog gjort mig än mer benägen att se på film!

Sen sist har jag hunnit se (och se om) bl.a. "Superman Returns", "Skönheten och Odjuret" (ja, jag är säkert en av de sista i min generation som undgått att se denna "Disneyklassiker"), Anders Nilsson-rullarna "Noll Tolerans" och "Livvakterna", "Mannen från Mars", "Tider skola komma" ( äv: "Things to Come" - riktigt fin scifi från Storbritannien, tidigt 30-tal!), "Spökskeppet" och många mer...

Iallafall, nu senast såg jag klart "Paris j'e taime" hos en kompis - en slags episodfilm som åstadkommits genom ett samarete mellan många kända regissörer och skådespelare. En slags kärleksfilm, men det förekommer inte enbart beskrivningar av kärlek mellan individer utan också kärleken till och känslorna inför själva staden. Spretig, men intressant - mest pga rollbesättningen och de olika stilarna.

Dessförinnan (eller däremellan kanske man borde säga) sågs Hallmarkproduktionen "Blackbeard" hos en annan kompis. Satt igenom två timmar och tjugo minuter innan både ögon och arsel gav upp. Det var trots allt inte mycket av filmen som handlade om titelfiguren utan än mer om en rättskaffens brittisk officer som minsann både kunde svinga svärd och hålla ord och rädda unga möer från elaka pirater. Det som blir kvar av denna biopic, ja det lilla "bio" som fanns kvar påminner mig mer om ett potatis-avkok: tunt och smaklöst. Vill man känna historiens vingslag bör man läsa en akademisk uppsats om denne fascinerande Blackbeard - och känner man hellre för att bli matad med en maffig piratfilm, ja välj då hellre någon av Pirates of the Caribbean-filmerna. Richard Chamberlains insats som den lokala guverören är inte bara dålig utan skandalöst dålig, snudd på att man undrar om han valt att medvetet dra ner kvalitén ytterligare på ren pin kiv.

För att återgå till några av de tidigare nämnda filmerna: "Mannen från Mars" och "Tider skola komma" är två riktiga scifiklassiker. Bägge har en tonvikt på mänsklighetens utveckling och tron på en om inte utopisk framtid så iallafall en mindre barbarisk sådan. "Mannen från Mars" är kanske mest känd i scifikretsar för den kända repliken "klaatu barada nikto", återkommande i flertalet "nördvänliga" filmer ("Army of Darkness" med Bruce Campbell, bara som exempel), och den utomordentligt skoningslösa polisroboten Gort.
"Tider skola komma" är, utan större omskrivningar, en produkt av H.G. Wells fantasi om hur framtiden för mänsklig civilisation (läs: västvärlden) kommer att se ut. En imponerande visualisering av flera hundra års strävanden efter teknologiska framsteg men också en vision av en slags ludditisk rörelse som söndrar och härskar i den upplysta civilisationens utkanter. Teknologiskt kanske inte lika avancerad som Fritz Langs Metropolis, men inte desto mindre inflytelserik.

osamlade tankar

2007-02-24T22:49:00.000+01:00

Inte hunnit se speciellt mycket film den senaste tiden. Kanske har man för mycket tid på sina händer för att orka sitta och se något på egen hand. Spenderar alltmer tid till att antingen läsa eller stirra ut genom ett fönster eller sitta som fastnaglad framför datorn (och sukta efter en ny burk då min gamla håller på att falla som ett korthus pga alla nya program och uppdateringar).
Såg dock Hästmannen för en tid sedan på bio (fin liten dokumentär - men var inte gubben väldigt konservativt reaktionär, och när blev isåfall det en bra grej att vara en bibelläsande enstöring? Iallafall, vacker på ett naivt vis), liksom Pans labyrint (att man ryggade tillbaka under de gore-blodiga scenerna gjorde de mer fantasifulla sagobitarna så mycket mer välkomna i berättelsen). The dirty dozen gick nyss på TCM (synd att far min inte äger dvd-recorder säger jag bara - även om mottagningen här inte alltid är den bästa), en slags lightversion av vad som komma skulle ca 20-25 år senare (typ M.A.S.H. ...?).
Nog av parenteser, nu ska jag fortsätta sukta eller stirra ut genom fönster eller läsa nånting.

Le Fils (2002)

2007-02-11T17:48:00.000+01:00

Bröderna Dardennes något säregna formstil, med fokus på skådespelarinsatserna snarare än på utförlig och ymnig dialog och musik, gör filmen så fri från vad man nu kan förvänta sig av ett drama av västerländsk art. Kameran hänger över Olivier, snickarens, axel och man hör mestadels bara andetagen och känner spänningen mellan honom och Francis (den nye lärlingen).
Massvis av frågor poppar upp under filmen som till viss del senare besvaras:
Vad upprör Oliver så mycket när det gäller den nye lärlingen? Vad är relationen till kvinnan som dyker upp i hans lägenhet? Varför denna efterhängsenhet i kombination med barskhet gentemot Francis? Varför hämnas inte Olivier? Finns det en väg mot försoning?

Festivalrapport 2, Cinemix med Lloyd Kaufman

2007-02-04T20:36:00.000+01:00

Fullpackat med folk, kom dit typ 10-15 minuter innan men alla stolar var redan tagna. Videokameror surrade, oräknerliga kamerablixtar fyrades av men när lugnet lagt sig så körde Kaufman sin grej - baserat till stor del på de böcker och essäer han skrivit känns det som. Intressant att höra om filmskapande a'la Troma, om Kaufmans synvinkel på filmmakeri och medieindustrin. Humoristiskt, inspirerande, snudd på exklusivt (det visades klipp ur arbetsversionen av den kommande filmen "Poultrygeist").

"[Sometimes] you have to go into the basement to fight the big rats", var bara ett av visdomsorden som Kaufman levererade till den genomsnittligt ganska unga publikskaran. Detta var tydligen inte bara en metafor - råttorna i källaren var också en faktisk konsekvens av att McDonalds hade öppnat en restaurang precis intill Tromas kontor i New York...

(Master Class: Lloyd Kaufman - Make Your Own Damn Movie! 4)

Rapport från filmfestivalen

2007-02-01T18:05:00.000+01:00

Häromdan var jag och såg "Pure Hearts" på Hagabion. Ja, vart skall man annars gå när man är förkyld om inte på bio... ;P

Att den trots sina (lite längre fram i filmen) blodiga scener är sådär mysigt feelgood som "Blinkande lyktor" går väl att leva med, filmen handlar trots allt om att inte enbart leta efter återkommande mönster i fiktion och verklighet utan bryta mot destruktiva verklighetstolkningar.
Jag blev faktiskt lite impad över hur snyggt de hade skapat de olika kontrasterande sekvenserna (svartvitt/färg), musiksättningen och bildkompositionerna...
(Pure Hearts 3+)

----

Sen var jag ju på invigningsfesten på Trädgår'n förra helgen, jäklar vilket najs plejs! Ångrar fett att jag drog iväg till Valand. Såg både gamla kurspolare och ett och annat halvbekant ansikte från TV, hade några sköna ragg på gång, och ja... Fan, synd att man inte stannade några timmar till helt enkelt!
(Invigningsfest 4+)

Mio f*cking Mio

2007-01-29T21:41:00.000+01:00

Gjorde misstaget att låna en film som jag tänkte skulle slå an nångon slags nostalgisk känsla inom mig. "Fel - fel - fel!" som en viss Brasse skulle ha sagt.

Känns som att Astrid hade gött ett monstrum, en slags glasnostprojekt som aldrig borde fått existera i denna (bland Astrid-filmatiseringar) högbudgeterade skrud. Ärligt talat, det ser fan ut som om Mats Helge vart i farten! Det kan omöjligen varit produktionen i sig som kostat så mycket...

Christopher Lee, den gamle vampyren och sedemera Midgårdstrollkarlen och Sith-mästaren - och barnstjärnan som sedemera både gett kropp åt en amerikansk psykopat och en nattens riddare - gör sina roller pliktskyldigast i vad som mest känns som en högläst, rumphuggen plotline.

Nä, och vad som fick mig att krypa i biostolen när jag var liten var nog inte våndan för riddar Kato med järnklo till hand och hjärta av sten, nä snarare myror i byxorna. När jag nu i någorlunda vuxen ålder försöker se om eländet somnar jag abrupt mitt i en av filmens händelser och vaknar upp i en om möjligt ointressantare senare händelse.

Inte som vanligt....

2007-01-13T15:44:00.000+01:00

Detta blir inte det vanliga "kommentarer på senast sedda film"-inlägget som kanske var förväntat (eller inte) men så har jag heller inte haft tid (tyvärr) att ta mig tid att se någon film värd att kommenteras i någon större utsträckning. (Sett bitar ur The black dahlia, The Patriot (nån sunkig Mel Gibson-rulle), såg om Mystery train (skön biroll spelad av "Screaming" Jay Hawkins, vars I've got a spell on you är en framträdande del i en scen i en annan Jarmusch-film som kommer visas i början av GBG-filmfestivalen här framöver...)

Jag gick iväg med en kasse med filmer (The Score, Björnen, Battestar Galactica...) och musik-skivor till Andra Långgatans Skivhandel nu i eftermiddags. De skulle ringa på måndag och säga ifall någonting av det var värt någonting. Annars optar jag nog för att bränna det lilla som blir på nån dvdbox eller en liten bunt filmer så har man iallafall fått NÅT i utbyte...

Annars är mitt liv som sagt ganska tomt på själva filmtittande-fronten, hoppas få se något på filmfestivalen (som jag nu fixat katalog till tack vare ett par generösa funktionärer som delade ut sådana vid Järntorget här i Göteborg).

Borat och mannen som visste för mycket

2006-11-19T19:33:00.000+01:00

Hade tänkt skriva nåt snitsigt om Hitchcocks "The man who knew too much" från 1934 men efter ett något häftigt imundigande av te och kanelbullar somnade jag mitt i och minns bara brottstycket ur den andra hälften av den 90 minuter långa thrillern. Det jag kan säga om den var att den (på kanske ett oönskat, sett ur transfer/mastering-synpunkt) påminde väldigt mycket om Fritz Langs hårt kontrasterade filmer. Kontrasten och detaljrikedomen i Horse Creek Entertainment AB's utgåva är dock utan att hymla under all kritik - ser även ut som om mastern är från en något hårt åtgången svhs. Men, det finns ljuspunkter: de små scenerna som Hitchcock slängt in för att estetisera och synliggöra (t.ex. händerna som pekar på det kulhål som uppstått i en glasruta, filtereffekterna under hypnossessionen i det skumma sekttemplet, o.s.v...).

Tidigare i veckan som varit skådades Borat på bio. Jag, som tidigare inte stiftat särskilt stor bekantskap med Sascha Baron Cohens tidigare film och tv-serier, drogs dock snabbt in i denna mångbottnade satir. Nästan i väjmelse vänder man bort blicken ibland, man hisnar över vad som sägs och vad som pågår - en slags bergochdalbane-upplevelse rent humormässigt. Liksom andra nybrittiska humorpionjärer (som t.ex. gänget bakom Goodness Gracious Me / Curry Namnam) skildrar Cohen skildringens makt på ett mycket smart sätt. Det har talats mycket om reaktioner från Kazachstan, frågan är dock om inte "US of A" och Occidenten/Väst är den största och mest uppenbara måltavlan. Alla vet ju i publiken att Borat är en filtiv karaktär, att det "Kazachstan" Borat härstammar ifrån inte har en verklig motsvarighet, o.s.v. utan är delar av den åskådliggörning av och det häcklande av stereotyper som Cohen bakom sin mask frammanar.

Sax-Eddie

2006-11-01T17:56:00.000+01:00

Tim Burton-rullen Edward Scissorhands såg jag om för ett antal kvällar sen, på syrrans begäran. Edward Scissorhands är en av de där filmerna från sent 80- till tidigt 90-tal där fantasierna fortfarande inte visualiserats genom CGI. Inte för att jag är emot CGI, snarare tvärtom - först nu kan man göra effekter som faktiskt inte drar uppmärksamhet till sig. Gubbar i gummimasker och beprövade kameratrick i all ära men har man sett t.ex. lågbudgetskräckisen Abominable så ter sig sanna nördars aversion mot CGI som visuellt självplågeri (vem blev t.ex. inte besviken på den pinsamt fjuniga Yoda-dockan i StarWars Episod 1 - "fantom-mesen" ?).

I Edvard Saxarsomhänder blandar Burton gammaldags Frankensteins monster-fantasier med en gnutta tonårsvånda, och även lite av katt bland hermelinerna-ingrediensen... Förresten, ni vet varför huvudpersonen i E.T. låtsades bli sjuk? På samma sätt som Elliott fejkar sin feber fejkar E.T. sin sjukdom för att få slippa sitta instängd hemma hos ett gäng snorungar (som om E.T. skulle fått lön för sina hushållsnära tjänster, hell no!). På samma sätt lurar tjejen som Eddie spanat på pöbeln att Eddie är död, detta för att Eddie ska slippa klippa rabatter för några fjuttiga kakor som lön eller bli utnyttjad på annat sätt...

Edward... är som kanske sagts tidigare inte så värst stor i sin originalitet som story sett men blandningen mellan BMG*-sagan och den humorfyllda skrönan om det närapå idylliska pastellfärgade bostadsområdet med sina "goddag-goddag"-hus och skvallertanter blir en slags dockhusversion av Frankensteins monster-sagan tillräckligt fantasifull för de flesta. Pepparkakemaskinen får vara standin för det komplicerade maskineri som stod till buds i James Whales finfina föregångare.

En liten liten och diskret bitter eftersmak upplever jag dock. Det kreativa geniet, i sig en produkt av ett kreativt snille, passar inte in i den närapå idylliska lilla villaförorten. Det kreativa snillet blir aldrig en del av någon familj, kan heller aldrig bilda nån familj, blir en ständig turist utanför det mikro-kosmos som det gotiska kråkslottet utgör. Det dystra är att Burton lämnar allt i nästan samma skick som i filmens början, med den lilla skillnaden att snön ibland faller i förorten som en slags påminnelse om forna synder.

*Boy Meets Girl

atjo!

2006-10-17T11:28:00.000+02:00

Sorry för den senaste månadens frånvaro, tänkte bara lite snabbt tipsa om en polares musikvideo åt bandet Terror Pop (Här skulle man kunna komma åt den, annars kanske den på nåt vis även flugit upp på YouTuben el. dyl.).

YouTube-konceptet med flash-spelare är ganska uppfriskande på ett sätt, borta är de tunga programmen man måste ladda hem för att spela upp mediainnehållet (jmfr. m. de svenska public service-företagen som insisterar på att kränga spyware-produkter som Realmedia som fuckar upp halva windows-registret om man inte är försiktig...). Det tråkiga med YouTube är att det snabbt blivit så dominerat av material med allmängiltiga, på gränsen till intetsägande, filmklipp. Utbudet är dock enormt om man börjar gräva lite, så omfattande att man undrar hur de lyckas lagra allt...

Den uppblåsta fotografen i "Blow-Up"

2006-09-11T15:33:00.000+02:00

Jag såg häromkvällen (åtminstone bitar av) Michelangelo Antonionis Blow-Up som gick på TCM. P.g.a. den understundom urdåliga mottagningen missade jag tyvärr många bitar, bl.a. stora delar av det andra mötet mellan fotografen och den mystiska kvinnan...

Det är en intressant (om än något endimensionell och stereotyp) skildring av modell/studio-)fotografyrket vid denna tid och plats. Fotografen verkar leva ett ganska bekymmerslöst liv i 1960-talets "Swinging London". Bekymmersfritt sånär som på den ständiga uppvaktningen från unga kvinnor som vill bli modeller och hans modellers "oförmåga" att göra som han vill - något som jag snarare tolkar som en bristande talang hos fotografen ifråga. Hans fascination för en gammal propeller som han senare köper av antikaffären tolkar jag som en vilja att röra sig framåt (på engelska: "to propel", "propulsion"...), åtminstone i det mordfall han till synes verkar ha dragits in i. I övrigt verkar han ha en underlig vänskap med en bildkonstnär och dennes hustru. Bildkonstnären har inriktat sig på nonfigurativt måleri i samma stil som en Jackson Pollock och roar sig med att gå ut och partydroga med det unga folket, konstnärshustrun verkar ägna sig åt att bedra konstnären (Randy? Rudy?). Den mystiska kvinnan som ville ha tillbaka filmen ger (såvitt jag vet) varken publiken eller fotografen några ledtrådar till vad som egentligen hände, snarare är de avslutande scenerna i filmen det som får oss att fråga vad fotografen egentligen har upptäckt för någonting...

Schatten

2006-09-07T18:43:00.000+02:00

Jag måste tillstå att jag inte direkt är vidare djupt insatt i tysk film från 1920-tal, men tänkte ändå ta och reflektera lite över den senaste filmen jag såg på Cinemateket här i Göteborg. Schatten är regisserad av en ("Dr" tror jag det stog i förtexterna) Arthur Robison och fotograferad av en Fritz Arno Wagner.
Ett tekniskt ganska avancerat anslag presenterar några av de figurer - som halvt om halvt som ett kinesiskt skuggspel - som man senare får möta i filmen. Det är en historia om svartsjuka och dramatiska händelser som denna utagerande svartsjuka utlöser under ett besök av en skicklig och excentrisk illusionist. Sällskapet som besöks av denna illusionist dras in i en slags dröm som påbörjas och avslutas under ett kinesiskt skuggspel. En skicklig lek med ljussättning ger sken av att sällskapet förs in i själva skuggspelet och blir en del av det.
Schatten, skuggan, blir ett slags medium för personligheterna att färdas genom och för att bli provocerad eller upprymd av. Musiken, som framfördes genom akompanjemang på piano under Cinemateket-visningen, förstärker ytterligare berättelsens rötter i den tyska romantiska traditionen där förnuftet till slut segrar över känslostormar som hotar människorna.
En ganska så ordinär moralkaka på ett plan alltså om man ska dra en parallell till t.ex. animerade familjefilmer från USA, men Schatten är många gånger mer mångfacetterad än vad dessa färgsprakande och snudd på bombastiska kreationer kan bli.
Som i ett skuggspel eller i en animation har ensemblen tydligt utstuderade drag - alltifrån den Beethoven-brusigt svartsjuke äkta mannen till den uttråkade hemmafrun som spelar på sin sexuella utstrålning och förför den unge mannen som fallit för henne till den dekadent stroppige butlern som tvingas rasta familjens pudel och bli hånad av en slags burdus stadsvakt.
Tempot i filmen är makligt och störs inte av särskilt många förklarande texter - enligt programbladet från Cinemateket var det i den oförvanskade ursprungsversionen av Schatten inte någon som helst förklarande text. Detta kan ses som ganska anmärkningsvärt, nästan att jämföra med att se en samtida film helt utan hörbar dialog. Man blir lämnad till att tolka de teatraliska ansiktsuttrycken och skeendena i övrigt på egen hand.

asian exploitation a'la Troma

2006-07-29T23:24:00.000+02:00

Känns lite overkill att sätta sig och blogga om film nu när jag har en ganska massiv hemtenta framför mig, men iallafall (försöker hålla mig i skinnet). Jag har nu (för nån vecka sen, typ) sett min allra första Troma-produktion, Sgt Kabukiman NYPD, som är något av det mest knepiga jag har sett i amerikansk indie-film. Man hymlar inte med den sushibar-inspirerade orientalismen, eller sexismen heller för den delen. Protagonisten är en straight vit snubbe som genom en ovälkommen kyss av en döende Kabuki-farfar blir en superhjälte i japansk "drag". När hjälten fått sin rätta form efter ett antal misslyckade transformationer betecknas utstyrseln inte längre som "klänning" utan som "randig morgonrock" av figurerna i filmen. Komplett med ätpinnar och solfjäder gör han upp med antagonisten i slutminuterna, och det är väl inte nån större förvåning att påpeka att även tränaren/älskarinnan (som han i princip snuvat krafterna av, pga den patriarkala strukturen i successionsordningen - lustigt inlägg i filmen f.ö.!) hamnar i hans armar. Skådespeleriet, ljudet och fotot är som förväntat - varken bättre eller sämre än vad omslaget
avslöjar.

Syntmattor och gevärssalvor

2006-06-14T23:55:00.000+02:00

Attack mot polisstation 13 (John Carpenter 1976). Av hämndbegär attackeras en närapå nerlagd och knapphändigt utrustad polisstation av ett tungt beväpnat gatugäng. Ljuddämpade skottsalvor som smattrar mot väggar och inredning, pappersark som dansar en yster dans i kulregnet, ljuden av krossade fönster och hotfulla skuggor som kvickt rör sig i natten. Tirader av revolver- och gevärsalvor avlöser varann medan skuggor faller och försvinner lika fort som de kom. Carpenters syntmatta pulserar på samma obehagliga och föråldrade sätt som de giftigt röda för- och eftertexterna. De få ord som sägs trycks ibland fram med samma tydlighet som från barn som övar högläsning - andra ord vaggas mer otydligt fram, bl.a. faderns vittnesmål. De osäkra, fega och rädda faller först för bilan - tålmodighet och rättfärdighet räddar de andra.

Jag är inte så mycket för att sätta betyg på saker, men...

2006-06-06T00:17:00.000+02:00

Här är några av mina betyg från filmtipset (ja, jag är väl kanske lite väl generös med treorna ibland...). Tack till signaturen "Powha" på filmtipset för scriptet!

La Jetée och Popeye - kortfilm

2006-05-25T11:15:00.000+02:00

Jag har haft Chris Markers kortfilm La Jetée liggande jättelänge, men jag tog mig i kragen igår vilket jag inte ångrar. Har man sett De tolv apornas armé (Terry Gilliam, -95) så vet man ju vad det går ut på. Skillnaden är dock ganska markant i utförandet, då den förstnämnda avhåller sig från såna excesser av mörk humor som Gilliam strösslar på sin något längre variant (som jag iofs gillar väldigt mycket, kanske just pga det). Jag blev dock lite distraherad av annat när jag såg La Jetée, så jag väntar nog med att skriva mer om den.

En annan kortfilm jag sett på det senaste var en som jag tankade hem från archive.org för en tid sen: en "Popeye-special" (dvs, en något längre kortfilm i Technicolor) på temat Ali Baba och de 40 rövarna (tjuvar alltså, inte arslen - fast är man en tjuv så är man ju ett...). Nåja, jag slogs av hur inskränkt den västerländska synen på främmande kulturer var - och kanske är fortfarande om man t.ex. tänker på hur G.W.Bush och grabbarna agerar med stöd av den evangelistiska rörelsen och utifrån dess syn på omvärlden. Samtidigt så leks det så fantasifullt med denne anatomiskt oproportionerliga protagonist (hur fanken kan man få såna underarmar? Och vad har hänt med hans ansikte och öga?) och med sagan om Ali Baba. Inte bara i bild utan också i språket leks det - "Open Sesame!" blir med Popeyes raspiga uttal "Open, say's me!".

Det har funnits en annan, liknande, Popeye-special på temat Aladdin och den magiska lampan, som nog är min favorit. Där tar man stegen lite längre, och transformationerna är fler och kanske än mer fantasifulla (iallafall så som jag minns det). Anden i lampan blir en standin för Frasse (Wimpy) den tystlåtne laxburgarfrossaren, samtidigt som Brutus (Bluto) - Popeyes allestädes närvarande nemesis i vanliga fall - lyser med sin frånvaro till förmån för en mindre och till synes slugare motpart. Några av transformationerna i Popeye/Aladdin-specialen innefattar två svarta riddare och en eldsprutande drake vilka nedkämpas av Popeye och blir tillsammans till en järnkamin varpå ett stort fågelliknande köttstycke (ett skrov?) tillagas. Naturligtvis underlättas bara dessa transformationer till Popeyes fördel genom att hinka stora burkar av spenat, och det kan ju ha sin förklaring att se på slutet att kärestan Olivia (Olive Oyl) suttit och drömt hela storyn framför sin skrivmaskin.

Sen hade jag förmånen att få se en svensk nyproducerad och riktigt "oldschool" slapstick-kortfilm - "Brädbiten" - producerad av bl.a. filmskaparen "Fredzilla" som är aktiv på hemmabio-communityt dvdforum.nu. (Ja jag är lat just nu, så jag länkar inte längre än så... Deras sökfunktion är dock ypperlig.) :)
Det är roligt att se såna små alster, man blir liksom sugen själv på att leka lite med kameror, redigering och annat under några dar...

Lektioner i den ädla konsten att skolka

2006-05-20T20:29:00.000+02:00

Det har inte blivit så mycket filmtittande den senaste tiden, men igår kväll såg jag Ferris Bueller's Day Off (John Hughes, 1986). Jag skulle vilja skriva en hel massa om den, men just nu har jag inte orken att beta av t.ex. hur denna film står sig i jämförelse med verket som kom året innan från samma upphovsman (Breakfast Club, 1985). Jag skulle kunna ge mig in på skillnaderna i filmernas upplägg, hur rollfigurerna stundtals interagerar gentemot kameran i Ferris..., eller hur Hughes låter Ferris Buellers närmast gudomligt uppfyllda vilja vara en lika sagolik del i berättandet som artikulariteten var hos rollfigurerna i den sen länge avsomnade tonårsserien Dawsons Creek. Att vi dessutom av ren slump (när en telefon ringde) lyckades pausa dvd:n i exakt samma stund som Jennifer Greys rollfigur ska till att fyra av ett riktigt gallskrik, det var ren tur tror jag.
Oh, yeah...

himmel och pannkaka

2006-05-08T23:10:00.000+02:00

Blev minst sagt besviken när jag hade laddat ner Fritz Langs Scarlet Street från archive.org häromdan, ljudet var ur synk och bilden ihopklämd på höjden och... Nä, det var inget kul.

Såg dock Himmel över Berlin (Wim Wenders, 1987) för ett tag sen på Cinemateket och blev riktigt glatt överraskad. Himmel... är en slags kärlekshistoria till livet. Två änglar, varav den ene suktar efter upplevelser och delaktighet i världens gång, utformar de två personligheter man möts av först. Den livstörstande ängeln och en kvinna som på olika håll stått utanför världen och tidens flykt, antingen som tillhörande skaran av odödliga änglar respektive en nästan lika odödlig cirkustradition, möts vid olika tillfällen innan den förstnämnda tar språnget mot det ändliga livet. Änglarnas svartvita och eviga vakande kontrasteras till och från av färgklickar ur de levandes perspektiv. Det är en trevlig fiktion, Bruno Ganz som wannabe-avhoppare och Peter Falk som både i rollen som sig själv och som f.d. ängel i ett Berlin som bara kunde existera nåt år till innan förenandet av Tyskland. Potsdamer är ju heller inte längre en grushög i ett ingenmansland. I några sekvenser känns fotot verkligen rent och tidlöst, iallafall innan man närmar sig filmkopians skarvar och ser hur tidens tand gnagt på illusionen.

Fletch Lives med Chevy Chase såg jag ju också häromkvällen, ganska lagom som avslutning på en ganska hemsk dag med bakfylla och elände (även om jag kanske inte orkade se hela, det blev så grötigt nånstans på mitten så jag zappade mest runt...).

2006-04-13T11:27:00.000+02:00

Fär att återknyta till mitt resonemang den 30:e mars, Passion of the Christ var en riktigt platt film (för er som inte kunde gissat det tidigare). Kollade igenom Bergmans Nattvardsgästerna idag, och där plockar ju Allan Edvalls klockringare (nästan lika krum som sin lika fiktiva kollega i Notre Dame) upp en tankegång om smärta - att det är alldeles för mycket fokus på det fysiska lidandet, medan nån sällan tänkt på det där att tala för döva (eller iallafall oförstående) öron i flera år och bli övergiven av både polarna och farsgubben. Nattvardsgästerna kändes kort, nästan så att jag blev tveksam om jag verkligen fick med hela filmen på bandet - huvuddelen tror jag kom med iallafall. Den är fylld med en massa fint komponerade scener, några riktigt talande mise-en-scène, och personerna i Natt... känns riktigt levande till skillnad från de i PotC.

Det känns minst sagt korkat att sitta och skriva att "åh, Bergman gjorde riktigt bra film" - lite som att nynna på musikstycken av Mozart, Bach eller Beethoven och tänka "tja, inte så pjåkiga låtar de där faktiskt". Men, det är skillnad på film och film, och musik och musik. Alla dras vi ju till olika kanoniseringar, kulturella preferenser och skolor. Sverige skulle kunna ha en riktigt stark genrefilm om SFI och övriga filmbolag hade satsat mer på de annars så udda fåglarna i filmbranchen. Men, nä jag är inte den som ska säga vad som borde ske i huvudstaden, i Trollywood eller övriga landet - det finns tillräckligt med tyckare på den fronten redan. Indiefilmlegenden Mats Helge har talat om "journalister" som bovar i samanhanget, som inkräktare inom filmkonsten (som en parentes: han gjorde även en intressant jämförelse med sport, om "journalister" skulle överta den professionella idrotten på samma sätt som "de" gjort med svensk filmproduktion (läs mer på matshelge.com - jag är kass på att citera rakt) . Till viss del kan jag hålla med, det finns få riktiga filmhantverkare kvar i Sverige som lyckas locka och dra folk till bio - samtidigt som den utslätade korrektheten och kompromissvilligheten oftast ligger som en blöt filt över alltsamman. Genrerullar som Frostbiten och Storm har inte fått mycket uppmärksamhet. Detta även om de på pappret borde kunna dra lika mycket folk i de nordliga länderna och på videomarknaden som sina amerikanska förebilder. Det kan dock tänkas vara svårt för kulturjournalistiken att uppskatta både svensk fin-filmproduktion och pulpaktig bis-filmproduktion så det är inte svårt att förstå filmjournalistikens skepsis och villrådenhet inför de udda svenska fåglarna med de amerikanska lånade fjädrarna.

Om exempelvis filmer jag inte sett

2006-04-09T03:41:00.000+02:00

Det senaste som hänt den senaste veckan är att jag inte sett en massa film. Idag var det två filmer som jag inte såg, varav iallafall en var Nói albinói som de på hyrbutiken inte hade inne, eftersom de kastat skivan men behållit omslaget (?). Missade fredagsfilmen nu i fredags också, vet inte var det var för titel. Var alldeles för dödstrött efter tentan för att kunna ta till mig nåt annat än chips och vila under eftermiddan.

Däremot så såg jag t.ex. La Grande illusion (Den stora illusionen, Renoir -37), och Matko Joanna od aniolów (Nunnan och Djävulen/Mother Mary of the Angels, Kawalerowicz -61) förra veckan, liksom en större del av Blues Brothers (Landis -80).
Här skulle man kunna tala om religiösa teman, som liksom en fortsättning av förra bloggen, men exempelvis Nunnan... handlar snarare om kärlek mellan personer med religiösa symbolhandlingar som gemensam grundbult (i exempelvis nunnans och prästens kommunikation). Bröderna Blues drivs snarare av sin kärlek till musiken och till sin livsstil snarare än av det från ovan givna uppdraget. Och, ja La Grande... har kanske inte så många religiösa perspektiv som den har samhällshistoriskt skildrande sådana. Det moderna (och brutala) samhället är på frammarsch, i takt med att det gamla feodala samhället med adeln i topp faller samman.

Får väl återkomma med vad som kanske (eller kanske inte) blir sett framöver...