La Jetée och Popeye - kortfilm

Jag har haft Chris Markers kortfilm La Jetée liggande jättelänge, men jag tog mig i kragen igår vilket jag inte ångrar. Har man sett De tolv apornas armé (Terry Gilliam, -95) så vet man ju vad det går ut på. Skillnaden är dock ganska markant i utförandet, då den förstnämnda avhåller sig från såna excesser av mörk humor som Gilliam strösslar på sin något längre variant (som jag iofs gillar väldigt mycket, kanske just pga det). Jag blev dock lite distraherad av annat när jag såg La Jetée, så jag väntar nog med att skriva mer om den.

En annan kortfilm jag sett på det senaste var en som jag tankade hem från archive.org för en tid sen: en "Popeye-special" (dvs, en något längre kortfilm i Technicolor) på temat Ali Baba och de 40 rövarna (tjuvar alltså, inte arslen - fast är man en tjuv så är man ju ett...). Nåja, jag slogs av hur inskränkt den västerländska synen på främmande kulturer var - och kanske är fortfarande om man t.ex. tänker på hur G.W.Bush och grabbarna agerar med stöd av den evangelistiska rörelsen och utifrån dess syn på omvärlden. Samtidigt så leks det så fantasifullt med denne anatomiskt oproportionerliga protagonist (hur fanken kan man få såna underarmar? Och vad har hänt med hans ansikte och öga?) och med sagan om Ali Baba. Inte bara i bild utan också i språket leks det - "Open Sesame!" blir med Popeyes raspiga uttal "Open, say's me!".

Det har funnits en annan, liknande, Popeye-special på temat Aladdin och den magiska lampan, som nog är min favorit. Där tar man stegen lite längre, och transformationerna är fler och kanske än mer fantasifulla (iallafall så som jag minns det). Anden i lampan blir en standin för Frasse (Wimpy) den tystlåtne laxburgarfrossaren, samtidigt som Brutus (Bluto) - Popeyes allestädes närvarande nemesis i vanliga fall - lyser med sin frånvaro till förmån för en mindre och till synes slugare motpart. Några av transformationerna i Popeye/Aladdin-specialen innefattar två svarta riddare och en eldsprutande drake vilka nedkämpas av Popeye och blir tillsammans till en järnkamin varpå ett stort fågelliknande köttstycke (ett skrov?) tillagas. Naturligtvis underlättas bara dessa transformationer till Popeyes fördel genom att hinka stora burkar av spenat, och det kan ju ha sin förklaring att se på slutet att kärestan Olivia (Olive Oyl) suttit och drömt hela storyn framför sin skrivmaskin.

Sen hade jag förmånen att få se en svensk nyproducerad och riktigt "oldschool" slapstick-kortfilm - "Brädbiten" - producerad av bl.a. filmskaparen "Fredzilla" som är aktiv på hemmabio-communityt dvdforum.nu. (Ja jag är lat just nu, så jag länkar inte längre än så... Deras sökfunktion är dock ypperlig.) :)
Det är roligt att se såna små alster, man blir liksom sugen själv på att leka lite med kameror, redigering och annat under några dar...

Lektioner i den ädla konsten att skolka

Det har inte blivit så mycket filmtittande den senaste tiden, men igår kväll såg jag Ferris Bueller's Day Off (John Hughes, 1986). Jag skulle vilja skriva en hel massa om den, men just nu har jag inte orken att beta av t.ex. hur denna film står sig i jämförelse med verket som kom året innan från samma upphovsman (Breakfast Club, 1985). Jag skulle kunna ge mig in på skillnaderna i filmernas upplägg, hur rollfigurerna stundtals interagerar gentemot kameran i Ferris..., eller hur Hughes låter Ferris Buellers närmast gudomligt uppfyllda vilja vara en lika sagolik del i berättandet som artikulariteten var hos rollfigurerna i den sen länge avsomnade tonårsserien Dawsons Creek. Att vi dessutom av ren slump (när en telefon ringde) lyckades pausa dvd:n i exakt samma stund som Jennifer Greys rollfigur ska till att fyra av ett riktigt gallskrik, det var ren tur tror jag.
Oh, yeah...

himmel och pannkaka

Blev minst sagt besviken när jag hade laddat ner Fritz Langs Scarlet Street från archive.org häromdan, ljudet var ur synk och bilden ihopklämd på höjden och... Nä, det var inget kul.

Såg dock Himmel över Berlin (Wim Wenders, 1987) för ett tag sen på Cinemateket och blev riktigt glatt överraskad. Himmel... är en slags kärlekshistoria till livet. Två änglar, varav den ene suktar efter upplevelser och delaktighet i världens gång, utformar de två personligheter man möts av först. Den livstörstande ängeln och en kvinna som på olika håll stått utanför världen och tidens flykt, antingen som tillhörande skaran av odödliga änglar respektive en nästan lika odödlig cirkustradition, möts vid olika tillfällen innan den förstnämnda tar språnget mot det ändliga livet. Änglarnas svartvita och eviga vakande kontrasteras till och från av färgklickar ur de levandes perspektiv. Det är en trevlig fiktion, Bruno Ganz som wannabe-avhoppare och Peter Falk som både i rollen som sig själv och som f.d. ängel i ett Berlin som bara kunde existera nåt år till innan förenandet av Tyskland. Potsdamer är ju heller inte längre en grushög i ett ingenmansland. I några sekvenser känns fotot verkligen rent och tidlöst, iallafall innan man närmar sig filmkopians skarvar och ser hur tidens tand gnagt på illusionen.

Fletch Lives med Chevy Chase såg jag ju också häromkvällen, ganska lagom som avslutning på en ganska hemsk dag med bakfylla och elände (även om jag kanske inte orkade se hela, det blev så grötigt nånstans på mitten så jag zappade mest runt...).