Fär att återknyta till mitt resonemang den 30:e mars, Passion of the Christ var en riktigt platt film (för er som inte kunde gissat det tidigare). Kollade igenom Bergmans Nattvardsgästerna idag, och där plockar ju Allan Edvalls klockringare (nästan lika krum som sin lika fiktiva kollega i Notre Dame) upp en tankegång om smärta - att det är alldeles för mycket fokus på det fysiska lidandet, medan nån sällan tänkt på det där att tala för döva (eller iallafall oförstående) öron i flera år och bli övergiven av både polarna och farsgubben. Nattvardsgästerna kändes kort, nästan så att jag blev tveksam om jag verkligen fick med hela filmen på bandet - huvuddelen tror jag kom med iallafall. Den är fylld med en massa fint komponerade scener, några riktigt talande mise-en-scène, och personerna i Natt... känns riktigt levande till skillnad från de i PotC.

Det känns minst sagt korkat att sitta och skriva att "åh, Bergman gjorde riktigt bra film" - lite som att nynna på musikstycken av Mozart, Bach eller Beethoven och tänka "tja, inte så pjåkiga låtar de där faktiskt". Men, det är skillnad på film och film, och musik och musik. Alla dras vi ju till olika kanoniseringar, kulturella preferenser och skolor. Sverige skulle kunna ha en riktigt stark genrefilm om SFI och övriga filmbolag hade satsat mer på de annars så udda fåglarna i filmbranchen. Men, nä jag är inte den som ska säga vad som borde ske i huvudstaden, i Trollywood eller övriga landet - det finns tillräckligt med tyckare på den fronten redan. Indiefilmlegenden Mats Helge har talat om "journalister" som bovar i samanhanget, som inkräktare inom filmkonsten (som en parentes: han gjorde även en intressant jämförelse med sport, om "journalister" skulle överta den professionella idrotten på samma sätt som "de" gjort med svensk filmproduktion (läs mer på matshelge.com - jag är kass på att citera rakt) . Till viss del kan jag hålla med, det finns få riktiga filmhantverkare kvar i Sverige som lyckas locka och dra folk till bio - samtidigt som den utslätade korrektheten och kompromissvilligheten oftast ligger som en blöt filt över alltsamman. Genrerullar som Frostbiten och Storm har inte fått mycket uppmärksamhet. Detta även om de på pappret borde kunna dra lika mycket folk i de nordliga länderna och på videomarknaden som sina amerikanska förebilder. Det kan dock tänkas vara svårt för kulturjournalistiken att uppskatta både svensk fin-filmproduktion och pulpaktig bis-filmproduktion så det är inte svårt att förstå filmjournalistikens skepsis och villrådenhet inför de udda svenska fåglarna med de amerikanska lånade fjädrarna.

Om exempelvis filmer jag inte sett

Det senaste som hänt den senaste veckan är att jag inte sett en massa film. Idag var det två filmer som jag inte såg, varav iallafall en var Nói albinói som de på hyrbutiken inte hade inne, eftersom de kastat skivan men behållit omslaget (?). Missade fredagsfilmen nu i fredags också, vet inte var det var för titel. Var alldeles för dödstrött efter tentan för att kunna ta till mig nåt annat än chips och vila under eftermiddan.

Däremot så såg jag t.ex. La Grande illusion (Den stora illusionen, Renoir -37), och Matko Joanna od aniolów (Nunnan och Djävulen/Mother Mary of the Angels, Kawalerowicz -61) förra veckan, liksom en större del av Blues Brothers (Landis -80).
Här skulle man kunna tala om religiösa teman, som liksom en fortsättning av förra bloggen, men exempelvis Nunnan... handlar snarare om kärlek mellan personer med religiösa symbolhandlingar som gemensam grundbult (i exempelvis nunnans och prästens kommunikation). Bröderna Blues drivs snarare av sin kärlek till musiken och till sin livsstil snarare än av det från ovan givna uppdraget. Och, ja La Grande... har kanske inte så många religiösa perspektiv som den har samhällshistoriskt skildrande sådana. Det moderna (och brutala) samhället är på frammarsch, i takt med att det gamla feodala samhället med adeln i topp faller samman.

Får väl återkomma med vad som kanske (eller kanske inte) blir sett framöver...