Eddie, Harold och Kumar.

Ja, det var lite deppigt igår med, men jag fick låna bl.a. standup-showen Dressed to kill med Eddie Izzard och den något mer juvenila roadmovie-komedin Harold and Kumar go to White Castle som jag tittade på sen på kvällen. Det muntrade upp! Jag har hört klipp av Dressed to kill tidigare och sett nån av de andra showerna Izzard haft (som visats på Svt). Det förvånar mig hur nån kan stå och prata, blanda historia och humor och annat, i närmare två timmar och kunna behålla publikens uppmärksamhet till den milda grad att de är med på noterna även genom små ansiktsrörelser och så (och att amerikaner skrattar t.o.m. i slutet när Izzard kör ett segment av showen på franska (!), helt makalöst!).
Protagonisterna i Harold and Kumar... påminner mig till viss mån om de i filmen Office Space (Mike Judge, 1999) - ett par nördar som bestämmer sig för att förverkliga sig eller ta kommandot över sin tillvaro för att i förlängningen bringa ordning till den. Till skillnad från Office Space så tar resan till oberoende sig en rent fysisk form i Harold and Kumar..., och lyckan nås genom att åka och äta på hamburgerhaket White Castle, kosta vad det kosta vill. Denna duo har i filmen blivit offer för fördomar - nåt som de inte är ensamma om. Varesig det handlar om att se andras eller sitt eget etniska arv eller fysiska yttre så går det ut på att antingen se förbi det - eller använda det till sin fördel.

Förlorad huvudled.

Så, jag fastnade hemma igår - skulle gått ut med kompisarna, men kände mig mest trött och opigg ju mer det led mot kvällningen. Jag åt upp det sista av salstenta-godiset och kollade på David Lynch's Lost Highway. Jag blev överraskad av både soundtracket och hur komplext berättandet var. Jag fann mig själv sitta och leta referenser i huvudet, försöka förstå tankegångarna, småle åt vissa av de fantasifulla berättarlösningarna (när inte ett trubbigt föremål gör jobbet så kan man lita på att ett spartanskt soffbord i glas går minst lika bra...), rysa av den återkommande djupbasen i bakgrunden...

Det har startats ett nytt engelskspråkigt forum om digitala media kallat The Digital Forum, av folket bakom bl.a. DVD-nyhetssajten The Digital Bits och musiksajten MusicTAP. Det har potential, men frågan är om det lyckas fånga hela det spektra av luttrade mediakonsumenter och prylbögar som forumet verkar ha byggts för? Ett hyfsat generöst rabatterbjudande i form av "discount dollars" kan ju kanske locka några (det har ju fått mig att posta lite där iallafall, för skojs skull).

I Stockholms kultur och media-ankdamm bubblar och skjuder det efter publicerandet av Elit-artikeln i DN häromdagen. Man kan ju fråga sig om Bards nästa provokation kommer bli att outa sig som faschist genom att kapa ändarna på sin valrossmustasch på samma vis som en viss ökänd österrikare gjorde...

Fitzcarraldo, Medium Cool och The Knifes video "Silent shout"

Ja, på senaste tiden har jag hunnit se Fitzcarraldo och Medium Cool. Den sistnämnda var en amerikansk dokumentär med inslag av drama, för att sammanfatta det en film om betraktandet och makten som detta betraktande ger - speciellt genom kameralinsen. Det går också röda trådar genom filmen som handlar om bland annat berör kommunikation, massmedia, samhällsfrågor som rasism och inrikespolitik. Själva dramat spelas i huvudsak upp mellan en manlig tv-reporter, en kvinna och dennes son. Sonen och reportern möts genom ett missförstånd på en parkeringsplats, sonen tappar sin brevduvekorg medan reportern jagat denne i tron om att hans yrkesbil blivit vandaliserad. Man får i huvudsak följa dessa tre som i en slags oddyssé genom det inrikespolitiskt kaotiska Chicago under sommarmånaderna år 1968. Anslaget har en dokumentär känsla, ett samtal utspelas om rollen som massmedias representanter spelar och vilka risker de utsätts för bl.a..

Utmärkt foto i Medium Cool för övrigt, liksom i Fitzcarraldo.
Den senarenämnda filmen handlar om en operafrälst entreprenör som inte riktigt passar in i de fina kretsarna i den unga sydamerikanska metropolen där gummibaronerna styr. Fitzcarraldo (Klaus Kinski) köper en ångbåt och färdas uppför en flod och för sedan denna båt över ett berg som gränsar till en annan flod vid ett stycke land som ännu inte exploaterats av gummibaronerna. Det är en vacker och spännande resa som Herzog målar upp, med ett soundtrack som innefattar bl.a. operalegenden Enrico Caruso. Detta blir om än ett levande och livsbejakande porträtt av titelrollfiguren något platt i sin skildring av människorna runtikring. Kan dock tänka mig att det är svårt att undvika att fokusera på den underlige skådespelaren Klaus Kinskis insats.

Förresten! The Knifes video "Silent shout" är jäkligt intressant faktiskt, filmhistoriskt sett om inte annat! Genom att använda sig av grafiska mönster för att gestalta musik, på samma vis som Viking Eggeling gjorde i sin "Diagonalsymfonin" 1923, har man - medvetet eller omedvetet - återknutit till tidig svensk animationshistoria. Sen vet jag inte om det förekommer element som lånats av videoskapare som Chris Cunningham, men effektfullt är det iallafall. Mer sånt på ZTV, MTV och Svt, tack! :-)

Tusen och en sak till...

Uäck, jag har tusen saker att göra och läsa - ändå fastnar jag framför en massa triviala saker. Nu väntar jag på att ett mailprogram ska laddas hem och starta upp, så det finns iallafall en anledning varför jag skiver här just nu. Har i princip plöjt igenom hela Tony Hawk American Wasteland, har sett om High Fidelity (vad är det jag förväntade mig hitta genom att se om den? Egentligen?), inväntat ett lämpligt tillfälle att se Fitzcarraldo och misslyckats med det. Hoppas att få (hinna) läsa nån bra uppsats nu inför nästa vecka, den jag ska opponera på verkar lovande om inte annat!

Och vad tog tiden att läsa MKV-böckerna vägen? Beats me... Har iallafall köpt en till kursbok och börjat plugga på en bit jag missat p.g.a. vad-det-nu-var (jo, det där mötet som blev inställt, visst ja...). Nä, nu är det dags att drömma lite. Nu har jag hunnit maila färdigt.

Om saker som tar tid att tugga sig igenom

Istället för att enbart plöja igenom McQuail's bok om MASS COMMUNICATION THEORY (sic) idag så har jag roat mig med att nästan ha plöjt igenom hela Martin Scorseses Dylan-dokumentär No direction home. En allteftersom ganska mastig sak på två DVD-skivor som närapå påminner mig om en frodig biografi; bäst läst är nog ett eller ett par kapitel i taget - speciellt när andan faller på.

Idag har jag (förhoppningsvis, utan att ta ut segern i förskott...) lämnat in C-uppsatsen för sista gången. För var gång jag gör det (lämnar in "för sista gången", dvs) så känns inlämningsprocessen allt mindre ångestfylld och påfrestande - detta jämfört med när jag vaknade kallsvettig dagarna innan de första inlämningarna med huvudet fullt av möjliga krav, ändringar och tillägg.

Som nybliven studerande inom MKV-fältet så retar jag mig just nu mycket på rena faktafel i exempelvis Jesper Falkheimers grundbok i ämnet. Inte så att de återgivna modellerna haltar på något vis (de är ju tagna direkt ur bl.a. McQuail's tidigare verk, gudbevars!), men när man inte ens rättar till de små faktafelen i de få konkreta exempel som dyker upp så börjar man ju undra. Bland annat påstås i ett flyktigt förbigående resonemang att Bruce Lee var en "karate-legend". De som har ett någorlunda hum om vad Lee utövade vet att det snarare var en fusion av kinesisk stridskonst med västerländsk (med influenser från så vitt skilda grenar som fäktning och boxning).

"Svensk film börjar...

...och slutar med Filmistitutet" sade regissören till den under sportlovet bioaktuella vampyr-rullen "Frostbiten", på ett av dagens CineMix-seminarium angående hur man bekostar en svensk filmproduktion. Jag känner att jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om enbart detta seminarietillfälle (trots att jag knappt tog några anteckningar), men jag är hungrig och trött för tillfället. Däremot kan jag ju kortfattat redogöra för de förra CineMix-seminarierna. Jäkligt intressant, och guld värt om man vill veta hur det fungerar i praktiken att dra igång en genrefilmproduktion i det lilla, lilla Sverige!

Ett öppnades med en ruskigt bra presentation av Hellraiser av en lundensisk filmvetare. Jag blev definitivt sugen på att se (åtminstone den första) Hellraiser-filmen, och kanske klämma nån av de där böckerna som upphovsmannen av filmen skrivit... Det märktes att föreläsaren verkligen brann för sitt ämne och tydligt kunde påvisa Hellraisers unika position inom skräck som producerats delvis i Europa och i USA.
Därpå följde ett seminarium om PeterPan-syndromet inom filmen, som en av mina f.d. föreläsare från filmvetarutbildningen höll i. Ganska oväntat så fanns det saker som började distrahera, felande teknik och dylikt. Innehållsmässigt mycket matig och definitivt inspirerande ämnesområde att fördjupa sig inom, dessutom som det var ett par väl valda klipp ur inte bara olika amerikanska exempel utan också från övriga världen. Bättre lycka med det tekniska nästa gång, Tidlund!