Sax-Eddie

Tim Burton-rullen Edward Scissorhands såg jag om för ett antal kvällar sen, på syrrans begäran. Edward Scissorhands är en av de där filmerna från sent 80- till tidigt 90-tal där fantasierna fortfarande inte visualiserats genom CGI. Inte för att jag är emot CGI, snarare tvärtom - först nu kan man göra effekter som faktiskt inte drar uppmärksamhet till sig. Gubbar i gummimasker och beprövade kameratrick i all ära men har man sett t.ex. lågbudgetskräckisen Abominable så ter sig sanna nördars aversion mot CGI som visuellt självplågeri (vem blev t.ex. inte besviken på den pinsamt fjuniga Yoda-dockan i StarWars Episod 1 - "fantom-mesen" ?).

I Edvard Saxarsomhänder blandar Burton gammaldags Frankensteins monster-fantasier med en gnutta tonårsvånda, och även lite av katt bland hermelinerna-ingrediensen... Förresten, ni vet varför huvudpersonen i E.T. låtsades bli sjuk? På samma sätt som Elliott fejkar sin feber fejkar E.T. sin sjukdom för att få slippa sitta instängd hemma hos ett gäng snorungar (som om E.T. skulle fått lön för sina hushållsnära tjänster, hell no!). På samma sätt lurar tjejen som Eddie spanat på pöbeln att Eddie är död, detta för att Eddie ska slippa klippa rabatter för några fjuttiga kakor som lön eller bli utnyttjad på annat sätt...

Edward... är som kanske sagts tidigare inte så värst stor i sin originalitet som story sett men blandningen mellan BMG*-sagan och den humorfyllda skrönan om det närapå idylliska pastellfärgade bostadsområdet med sina "goddag-goddag"-hus och skvallertanter blir en slags dockhusversion av Frankensteins monster-sagan tillräckligt fantasifull för de flesta. Pepparkakemaskinen får vara standin för det komplicerade maskineri som stod till buds i James Whales finfina föregångare.

En liten liten och diskret bitter eftersmak upplever jag dock. Det kreativa geniet, i sig en produkt av ett kreativt snille, passar inte in i den närapå idylliska lilla villaförorten. Det kreativa snillet blir aldrig en del av någon familj, kan heller aldrig bilda nån familj, blir en ständig turist utanför det mikro-kosmos som det gotiska kråkslottet utgör. Det dystra är att Burton lämnar allt i nästan samma skick som i filmens början, med den lilla skillnaden att snön ibland faller i förorten som en slags påminnelse om forna synder.

*Boy Meets Girl