Schatten

Jag måste tillstå att jag inte direkt är vidare djupt insatt i tysk film från 1920-tal, men tänkte ändå ta och reflektera lite över den senaste filmen jag såg på Cinemateket här i Göteborg. Schatten är regisserad av en ("Dr" tror jag det stog i förtexterna) Arthur Robison och fotograferad av en Fritz Arno Wagner.
Ett tekniskt ganska avancerat anslag presenterar några av de figurer - som halvt om halvt som ett kinesiskt skuggspel - som man senare får möta i filmen. Det är en historia om svartsjuka och dramatiska händelser som denna utagerande svartsjuka utlöser under ett besök av en skicklig och excentrisk illusionist. Sällskapet som besöks av denna illusionist dras in i en slags dröm som påbörjas och avslutas under ett kinesiskt skuggspel. En skicklig lek med ljussättning ger sken av att sällskapet förs in i själva skuggspelet och blir en del av det.
Schatten, skuggan, blir ett slags medium för personligheterna att färdas genom och för att bli provocerad eller upprymd av. Musiken, som framfördes genom akompanjemang på piano under Cinemateket-visningen, förstärker ytterligare berättelsens rötter i den tyska romantiska traditionen där förnuftet till slut segrar över känslostormar som hotar människorna.
En ganska så ordinär moralkaka på ett plan alltså om man ska dra en parallell till t.ex. animerade familjefilmer från USA, men Schatten är många gånger mer mångfacetterad än vad dessa färgsprakande och snudd på bombastiska kreationer kan bli.
Som i ett skuggspel eller i en animation har ensemblen tydligt utstuderade drag - alltifrån den Beethoven-brusigt svartsjuke äkta mannen till den uttråkade hemmafrun som spelar på sin sexuella utstrålning och förför den unge mannen som fallit för henne till den dekadent stroppige butlern som tvingas rasta familjens pudel och bli hånad av en slags burdus stadsvakt.
Tempot i filmen är makligt och störs inte av särskilt många förklarande texter - enligt programbladet från Cinemateket var det i den oförvanskade ursprungsversionen av Schatten inte någon som helst förklarande text. Detta kan ses som ganska anmärkningsvärt, nästan att jämföra med att se en samtida film helt utan hörbar dialog. Man blir lämnad till att tolka de teatraliska ansiktsuttrycken och skeendena i övrigt på egen hand.