himmel och pannkaka

Blev minst sagt besviken när jag hade laddat ner Fritz Langs Scarlet Street från archive.org häromdan, ljudet var ur synk och bilden ihopklämd på höjden och... Nä, det var inget kul.

Såg dock Himmel över Berlin (Wim Wenders, 1987) för ett tag sen på Cinemateket och blev riktigt glatt överraskad. Himmel... är en slags kärlekshistoria till livet. Två änglar, varav den ene suktar efter upplevelser och delaktighet i världens gång, utformar de två personligheter man möts av först. Den livstörstande ängeln och en kvinna som på olika håll stått utanför världen och tidens flykt, antingen som tillhörande skaran av odödliga änglar respektive en nästan lika odödlig cirkustradition, möts vid olika tillfällen innan den förstnämnda tar språnget mot det ändliga livet. Änglarnas svartvita och eviga vakande kontrasteras till och från av färgklickar ur de levandes perspektiv. Det är en trevlig fiktion, Bruno Ganz som wannabe-avhoppare och Peter Falk som både i rollen som sig själv och som f.d. ängel i ett Berlin som bara kunde existera nåt år till innan förenandet av Tyskland. Potsdamer är ju heller inte längre en grushög i ett ingenmansland. I några sekvenser känns fotot verkligen rent och tidlöst, iallafall innan man närmar sig filmkopians skarvar och ser hur tidens tand gnagt på illusionen.

Fletch Lives med Chevy Chase såg jag ju också häromkvällen, ganska lagom som avslutning på en ganska hemsk dag med bakfylla och elände (även om jag kanske inte orkade se hela, det blev så grötigt nånstans på mitten så jag zappade mest runt...).