Från Almodovar till Bunuel.

Jag såg häromdan Almodovars ¿Qué he hecho yo para merecer esto!! ("Vad har jag gjort för att förtjäna detta?"). Den handlar om en fattig dysfunktionell familj i Madrid som efter en tids misär tvingas hanka sig fram på hustruns ströjobb. Det är en fantasifull och förstående skildring av kvinnorna i filmen först och främst (speciellt hustrun). Filmen glider runt det mesta av den annars så överhängande diskbänksrealismen med en klatschig berättarstil och med ett fåtal fantastiska och/eller humoristiska inslag. Det tråkiga var att jag inte direkt satt och funderade på den efteråt utan att den slank närmast obemärkt förbi efter att jag stängt av videon. Det var med nöd och näppe att jag kunde komma på vad det var jag sett förrän jag nyss skrev färdigt stycket nedan.

Annars såg jag på cinemateket för ett par dagar sedan Luis Bunuels Tristana. Den bearbetar definitivt ämnen som frihet och moral, liksom borgerlighetens ofrånkomliga förfall. Nån på iMDB nämnde att den var en kommentar på Spaniens inrikespolitik och kyrkans makt, men det hade jag för få kunskaper om för att reflektera över vid visningen. En äldre man blir förmyndare för en flicka som han tidigt in i filmen förför och tar oskulden av. Resten av det problematiska "frihetliga" (och till en början utomäktenskapliga) förhållandet leder till deras förfall på olika vis. Den ende som egentligen går hyfsat ofördärvad genom hela filmen är den unge dövstumme pojken, som är ett av filmens stabila ankare trots att han av auktoriteterna i filmen utmålas som en odugling (dock på ett mer sympatiskt vis än pappan i ¿Qué he hecho yo para merecer esto!!).

Stefan Jarl och Flickan från Auschwitz

Jag var precis och såg Stefan Jarl och hans dokumentära film Flickan från Auschwitz på Hagabion i Göteborg. Det var intressant att få se hans person-(för att inte säga idol-)porträtt av Cordelia Edvardson, en 76-årig överlevare från Förintelsen tillika utrikeskorrespondent, journalist och författare. Lika intressant som filmen var det att genom samtal före och efter filmen få höra hans åsikter om alltifrån livsfilosofi till dagens mediaklimat.

Det var en bra dokumentär, som dock lär fått vissa personer ur judiska samfund att ställa sig djupt kritiska, så långt som att någon kallat honom för sveriges svar på Leni Riefenstahl. Det om något tycker jag är ett obefogat och mycket olyckligt formulerat epitet, då filmen långtifrån är propagandistisk. Den använder dock vissa bildelement (såsom grävskopor och murar) på ett kreativt och tankeprovocerande sätt, så man kan förstå om anhängare av nuvarande israelisk politik kan känna sig obekväma. Filmen skildrar snarare Edvardssons och Jarls syn på den situation som uppkom efter andra världskriget och konflikten på Gaza, bland annat. Edvardsson har själv valt att ställa sig upp och försvara filmen i olika sammanhang, vilket måste kännas tacksamt för Jarl. Mottagandet har varit gott i bl.a. Usa, där media oftare lägger locket på än försöker skildra alla möjliga olika aspekter av en konflikt som t.ex. den i Gaza.

Jag hade tänkt fråga honom ifall han sett Nurit Kedars dokumentär One shot men det blev inte av, däremot frågade min kompis honom om han sett några klassiska franska dokumentärer (t.ex. Shoah) och om han fått influenser från dem. Ett något svävande svar från Jarl gjorde dock min franske vän lite besviken. Jag var iallafall mycket nöjd med visningen, vilken tydligen bara är en i raden av dokumentärvisningar på Hagabion där regissörerna bjuds in för att tala och diskutera med publiken.

The Kid och Tears in heaven

Satt och funderade på en koppling mellan en av Eric Claptons hitlåtar och Chaplins första långfilm.
Båda verken refererar till himmelriken - som mötesplatser för människor (i deras fall söner) man förlorat på ett eller annat sätt, eller rastplatser som man besöker för en kort tidsrymd. Bägge dessa platsbeskrivningar är problematiserade: Chaplins drömska himmelrike har djävlar som kommer på besök och ställer till det med att påvisa moraliska gränser i det bevingade paradiset, medan Claptons himmelrike är en outforskad domän som befaras vara präglat av anonymitet och främlingskap.

Eric Clapton förlorade flera nära vänner och medarbetare i en helikopterkrash 1990. Ett par månader efter denna tragedi därefter förlorade Clapton även sin son (som var 4 ½ år gammal), som mötte sin död genom att falla ner från mammans Manhattan-lägenhet på 53:e våningen.

Charlie Chaplin lär ha förlorat sin och Mildred Harris endast tre dagar gamla son 1919. En kort tid därefter lär han ha grävt ner sig i sitt arbete både som affärsman och filmskapare. Bland annat startade han under denna period filmbolaget United Artists tillsammans med Mary Pickford och Douglas Fairbanks och gjorde även en liten semesterfirar-komedi (A Day's Pleasure). Under en hård skilsmässoprocess en tid senare med första frun (Mildred Harris) gjorde han så The Kid (Chaplins pojke, 1921).

"Did the events of the last year play a role in your decision to go out on the road?
- Actually, I went the other way, for a bit. At first I was going to do nothing. I had planned to just stay at home and reflect. That was my way of putting it, but I think it was actually wallowing. But then, after a while, I was scared that I wasn’t suffering enough, and I had to go into analysis to sort out a bit." Lånat ur Rolling Stones-intervjun med Eric Clapton, oktober 1991.

"I did not have to read books to know that the theme of life is conflict and pain. Instinctively, all my clowning was based on this." Charlie Chaplin

Ifjol i Marienbad, bl.a...

Japp, nu har filmtittandet ökat lite igen. Igår blev det Ifjol i Marienbad som vi efteråt hade en intressant diskussion om. Satt och tänkte mest på att den typen av konstgjordhet påminde om den tomhet som dyker upp i datorspel, t.ex. i äldre pekaklicka-äventyr när man inte vet vad man ska göra utan bara planlöst går omkring i trappor och korridorer...

Ett antal timmar senare var det dags för Skruva den som Beckham (såg den senare av de två eftersom jag ändå inte skulle hinna tillbaka till stan eller orka festa igår). En halvintressant film i samma typ av genre som Billy Elliot tillhör, men med en ung indisk flicka som spelar fotboll.

Ovanpå det blev det 50 minuter oklippt Enter the Dragon senare in på natten innan jag somnade.

I förrgår kollade jag på den franska animerade "serietidnings"-filmen Corto Maltese, en riktig orgie av rysk-asiatiska romantiska äventyr. Lite stel i animations-stilen, men ändå poetisk på något sätt.

Uppsatsskrivandet har ännu inte kommit igång, men jag har ett antal dar på mig att skriva förslag till uppsatsämnen. Det som verkar mest lovande är dock det som jag ännu inte kommit på ännu, medan det jag har verkar vara ett oöverkomligt berg av "spretighet" - på samma sätt som min MatsHelge-uppsats blev.

Icke uppsatsrelaterade tankar om film.

Kollade lite på Lasse Hallströms Sjöfartsnytt igårkväll och kom att tänka på en bunt andra filmer på liknande teman, såsom Local Hero och kanske även All Winter Without Fire. Filmen använder sig tidvis av "den underhållande skrönan" som berättarform, något som underlättar att se filmen p.g.a. dess återkommande djupa allvar. Berättelsen, liksom i de bägge ovannämnda filmerna, är i huvudsak centrerad kring med manlige rollfigurens inre utveckling. Trots att man fastnar i igenkännandet av vissa skådisansikten (Judi Dench, Julianne Moore, Pete Postlethwaite, m.fl.) så är det en riktigt bra rollbesättning tycker jag.

Häromdan kollade jag på Fletch, en historia med Chevy Chase. Den mannen har jag sällan tyckt var något bra. Jag får sura uppstötningar så fort jag tänker på Funny Farm (aka Livet på landet) och Ett päron till farsa-filmerna. Men i Fletch var Chases humor ganska medtonad (inte helt, tyvärr) och framställdes närmast som "normal" bortsett från den osannolika förmågan att ta sig ur kniviga situationer bara genom att prata. Kände mig dock tvungen att snabbspola igenom alla mördande tråkiga "smyga"-scener med den för tiden obligatoriska trummaskin/syntmatta-kombinationen i bakgrunden. Rätt så underhållande som komedi sett, men inget jag direkt tyckte varesig var asroligt eller spännade.

Annars har det varit tunt med filmtittandet den senaste tiden, kanske borde ta en sväng till cinemateket och kolla på film framöver.

Höstrus(h)ket.

Jaha, då börjar det igen. Nu ska jag läsa filmvetenskap igen, och inom två veckor ska jag ha bestämt ämne för c-uppsatsen. Har dessutom ett par tjocka böcker och kompendier (de senare har jag inte införskaffat, mest p.g.a. att de inte finns upptryckta än) att läsa inför kursen i metod och analys av film- och media-analyser (?). Japp, det är krångligt. Inte lika krångligt som kvällskursen i Japanska, snarare stressigt med allt man ska läsa och skriva. Under sommaren har jag hunnit plöja igenom böcker lite halvvägs, t.ex. R.Waldekranz och enstaka knepiga romaner. Nu är det hela böcker som ska plöjas igenom - på en vecka...

Min mest troliga problemställning för uppsatsen är att undersöka om det finns någon filmrörelse i Sverige som kan klassas som "independent" (eller "oberoende", vilket man nu föredrar...). Har dock ingen aning om hur jag ska formulera det eller lägga upp det. Ca 30-40 sidor ska det bli till nån gång i november ungefär. Blää...