Blogg-pyssel och annat...

Under halva dan har jag inte kunnat se på bloggen - fick posta om den med en ny mall och justera och fixa och dona. Har även svurit över hur idiotiskt otymplig min Firefox-installation har blivit den senaste tiden (trots det använder jag bara Explorer när allt känns extremt hopplöst och trögt och osäkert med Firefox)...

Det är tydligen premiär för höstterminens Cinemateket ikväll, men jag planerade att kolla på en dvd som har varit liggande nu i bortåt en veckas tid. Om jag orkar, för jag är totalt as-trött idag eftersom jag vaknade fem över fem och inte kunde somna om. Men så kom jag igång lite och gick en uppiggande sväng på stan med pengarna som jag fick för Amiga 1200:an som åkte på Tradera för bortåt en vecka sen... :)

Nä, nu vill jag hitta på nåt annat. Kanske ser den där filmen sen, som sagt.

Indiskt, italienskt och amerikanskt.

Sedan sist så har jag fått äran att kolla på en del riktigt bra och nån (vad jag tyckte) mindre bra film. Har även ett par liggande som jag kanske skriver om nån annan dag.

Den jag såg i söndags heter Andaz och är ett melodram i regi av Mehboob Khan från 1949, alltså bara två år efter frigörelsen från det brittiska imperiets styre. Storyn är centrerad kring en melodramatisk kärlekstriangel mellan tre rollfigurer: Rajan (spelad av Raj Kapoor, indiens svar på Charlie Chaplin ungefär), Neeta (Nargis) och Dilip (Dilip Kumar). Konflikten mellan dessa tre speglar även en dragkamp, som Neeta hamnat mitt i, mellan traditionella och moderna värderingar i det samtida Indien. Filmen innehåller många sångpartier vilka, som oftast när det gäller engelsktextad Bollywood, inte var textade vilket är lite dumt eftersom det är mestadels sångtexterna som beskriver vad personerna känner och utrycker - eller s.a.s. "sjunger ut". Fotomässigt kändes den som en hyfsad amerikansk 40tals-rulle, om än något mer kontrastrik och utfrätt ibland. Även om den ibland påminde en om Citizen Kane och Bogart-filmer så var själva filmtekniken snarare av sovjetiskt än amerikanskt ursprung (pga den till en början (?) socialistiska politiska inriktningen i Indien).

Ikväll tog jag mig i kragen och kollade på Fellini's 8½, som är helt fullspäckad med intressanta dialoger, möten, drömsekvenser, reflektioner över filmskapande... allt paketerat med superbt foto och musik. Det känns som om jag får ta och se om den för att kunna ge den mer rättvisa i skrift (finns säkert hur mycket som helst skrivet om den redan). Om man ser på kommentarerna på t.ex. Filmtipset.se (se länk ovan t.h.) så är det många som klagar på tempot, på den snåriga berättarstilen o.s.v. men inget av det hade jag några problem med.
Det var först tänkt att jag skulle sett 8½ på bio, sen tänkte jag hyra den men det blev inte heller av, så när jag såg den i min favorit-dvdaffär så knep jag den och några till filmer. Detta trots att jag officiellt sett haft "filmstopp", dvs inga dvdinköp, nu under sommaren. Det kändes som ett lyckokast, trots att jag idag upptäckte att den nu även finns med på årets Cinemateketprogram.

Den jag kände var den mindre bra var Purple Rain som jag spelade in under 80-talsveckan på svt. Det enda jag kände till om Prince innan är att han ett tag hade en hemmasnickrad symbol som artistnamn och då för (o)bekvämlighetens skull kallades "the artist formerly known as Prince" eller arkonymen av denna titel, och att det gavs ut en officiell multimedia-cdrom nån gång i början av 90-talet.
Iallafall, om vi återgår till filmen så kände jag att den mest vilade på Prince's låtar - trots den annars intressanta allvarliga tonen i far/son-relationen och dess konsekvenser för huvudfigurens relationer på och bakom scenen. I början dök det upp spridda skurar av flamsig romantik och tafatta försök med att låta skurken vara en komiska figur, vilket blev mer eller mindre inkonsekvent utfört ju längre filmen gick (kanske till fördel för den mer ödesmättade far/son-tråden). Fick nästan lite Bollywood-vibbar av att sångerna då och då förde handlingen framåt, emellanåt fungerade de mest som utfyllnad och i slutet snabbspolade jag bara.

Tankar om mardrömmar...

Vissa morgnar har jag vaknat riktigt tidigt av smått bisarra mardrömmar. Dessa mardrömmar hemsöker mig och väcker mig relativt tidigt på morgonen med sina konstiga resonamang. Som exempel låg jag och funderade på det faktum att min ordbehandlare inte har svensk rättstavning och att jag därmed kommer få sitta och pricka av stavfel i C-uppsatsen för hand (dvs: en uppsats som jag inte ens börjat leta källor för ens!)! När jag väl vaknat från sådana mardrömmar och druckit min kopp kaffe så kan jag återgå till mitt mer sorglösa dagdrömmeri och den vanliga lunken: promenader genom stans gator och parker, sitta och läsa böcker i caféer, kolla på film och tv. På tal om film har jag blivit bjuden till nån slags filmvisning men indiskt tema på Hagabion, ska bli intressant att se vad det är för nånting...

Och på tal om mardrömmar...
Mitt rums väggar är papperstunna, bokstavligt talat alltså. Det är bara en tunn masonitskiva som täcker en dörröppning som skiljer mitt rum åt från grannens. Det är så löjligt så att det inte känns lönt att klaga hos honom om det blir lite högljutt. Mina (lånade!) kära och välanvända öronomslutande hörlurar har till råga på allt gått sönder, då jag i en stund av mild irritation råkade kräma på lite extra eftersom jag hade öronproppar. Lurarna var ett par gamla fina AKG K280 som jag dessvärre inte har råd att ersätta för tillfället...

Allt detta kan ju ses som väldigt negativt, men dels så motiveras jag ju att lämna lägenheten temporärt (dvs: jävligt många långa nyttiga promenader och lässtunder på caféer) och dels på längre sikt då har jag kommit igång med att söka ny bostad igen.

Tankar om filmen "Liftarens guide till galaxen" och dess kritik

Det är intressant att vi nu, bortåt trettio år senare, kan titta på en film vars idéunderlag lär ha fötts på fyllan under en stjärnspäckad natthimmel i Österrike. Vad upphovsmakaren Douglas Adams hade tyckt om filmen kan vi inte veta, då han tyvärr avled år 2001 innan han ens hann se den första färdiga tagningen.

Denna film har det väckts många frågor och en hel del kritiska åsikter kring. Ni som inte hunnit se filmen ännu kanske vill välja att inte läsa vidare, å andra sidan kanske ni vill läsa något annat än vad som hittills matats ut i medierna kring denna film. Ni som inte läst boken, men väljer att fortsätta läsa min artikel, kanske istället vill ta en kort funderare innan ni beställer den där biobiljetten.

Hur långt in i ”världens största” (d.v.s. enda femdelade) trilogi får vi då följa Arthur, Zaphod, Ford, Trillian och Marvin? Hur noga följer den boken, och hur viktigt är det som filmtittare att ha läst den innan? Man kan säga att filmen är en inkarnation av Liftarens Guide till Galaxen, d.v.s. den första delen av de fem i samlingsvolymen. Den följer inte riktigt boken eller radiopjäsen eller något av de övriga formaten såvitt jag vet, och innehåller såväl nya karaktärer som delvis nya relationer mellan dem. Manuset bygger på bearbetningen som Douglas Adams arbetade på i bortåt ett par decennier innan filmen fick ”grönt ljus” för produktionen. Detta är kort och gott samma berättelse men i en egen unik form.

Det är ytterst få recensioner som inte påpekar sambandet mellan bok och film - trots att ”orginalversionen” från början var en radiopjäs och inte alls ett strikt litterärt verk. Detta är ungefär samma misstag man kan göra med den bioaktuella Världarnas Krig om man för en kort stund glömmer bort ursprungsverket av H.G.Wells till förmån för den mer populära radioversionen av Orson Welles eller varför inte filmatiseringen från 1953. Och, ja man kan väl få ut lite av att ha läst boken innan, men det hänger mycket på en själv att ha ett öppet sinne för humor som inte alltid spelar helt ”straight” efter konstens alla regler.

Kan vi få ut mer av filmen än bara genom att ha läst boken, det mest spridda mediet för ”H2G2” i Sverige - trots exempelvis Sveriges Radios tappra försök att göra en svensköversatt version (med bl.a. Philip Zandén som en av rösterna). Ja, givetvis finns det i filmen en massa godbitar, t.ex. för de som kanske sett tv-serien eller läst serietidningen lär ju känna igen en välbekant plåtnicklas i kön hos byråkratin på Vogonsfär. Sen finns det mer än bara reflektioner till tidigare inkarnationer, däribland många skämt som kräver ett öppet sinne för sin absurda humor (ta notis om t.ex. Arthur som spyr garn efter att ha åkt med det osannolikhetsdrivna rymdskeppet, killen som står på en plattform och målar det australiska Ayers Rock med rödfärg och en liten moddlarpensel, eller geväret som får folk att reflektera över andras åsikter…).

Är filmen en kur för de sömndepraverade, eller uppdagar den kanske symtom på filmpublikernas nya folksjukdom? Ja, jag hörde då ingen på bion som snarkade, trots de närmare två timmarna (som gör egen del snarare kändes som högst 80-90 minuter). Däremot var det obehagligt tyst i salongen ibland – som om det var förbjudet att skratta om man inte ”kände sig tillräckligt påläst”. Gör er en tjänst om ni har svårt för humor som inte bara innehåller plumpa ”under bältet”-skämt: Slappna av (eller gå med i en skrattförening), för ert eget bästa!
Har ni nån gång skrattat åt något så allvarsamt som den svarta humorn i ”Fyra nyanser av brunt”, brutit den andäktiga tystnaden för att få punktera de nattsvart apokalyptiska absurditeterna i ”Sånger från andra våningen” eller eller t.o.m. vågat skratta med i en svartvit svensk Thor Modéen-rulle så har in inget att vara rädda för längre. Man får lov att skratta till annat än helylle-amerikanska tonårskomedier eller under den 981:a gången man pliktskyldigt ser på nån av Sällskapsresan-filmerna…

Eller, är detta kanske en av de allra bästa exempel på att mer eller mindre ”äkta” science fiction fortfarande går att göra, t.o.m med hjälp av CGI och mer beprövade fysiska specialeffekter? För, som jag har påpekat i andra forum så anser jag att äkta Science Fiction handlar om människans villkor i ett omtumlande men ytterst välbekant universum - något som denna filmen faktiskt handlar om. Ska man ta en motpol till denna ”rena” form av SciFi så kan man i sammanhanget nämna Star Wars som är (trots dess omstöpning i scifi-guldålderns ikonografi) urtypen för ren fantasy - ett mytologiskt landskap fyllt med de drakar, trollkarlar, prinsessor, lärlingar och flammande svärd som hör sagorna till. Men, t.o.m. i yttre rymden där planeten Jorden är förintad så finner vi det typiskt jordiska, om inte brittiska, i filmen Liftarens guide till Galaxen med sitt lilla men välordnade persongalleri av okänsliga byråkrater, vimsiga makthavare, av både vankelmodiga och självsäkra människor till individer som antingen är nästintill obotliga optimister eller pessimister.

Filmkritikerkåren (inräknat både amatörer och proffs) har varit snabb med att hugga av det senaste huvudet på den månghövdade hydra som Liftarens guide till galaxen- fenomenet kan betecknas som. Av den svenska kritiken kan man nämna Cyril Tönisberg på dvdforum.nu som bl.a. kommenterade: ”efter halva tvåtimmarsfilmen var jag tvungen att kämpa för att hålla ögonlocken uppe” och filmtidningen Ingmar-recensenten Björn Wallers slutkläm: "Kul att filmen gjordes, men synd att den inte gjordes bättre". Vidare så utgöt sig Roger Ebert bl.a. över att filmen snarare handlade om olika moment än om själva berättelsen, att den snabbt kändes ”gammal” och att den var gullig till den gräns där han inget annat önskade än en MontyPython-aktigt bitsk skämtsamhet. Enligt Ebert måste man, som filmtittare som aldrig satt sig in i Liftaren-trilogin, antingen tillhöra den ena eller den andra kategorin: antingen tar man till sig den lite skruvade och lätt bortkomna humorn eller så finner man att den (inkluderat skådespelare, m.m.) bara försöker vara rolig hela tiden utan att den riktigt vet vad den gör. Skonsammare är dock pseudonymen ”cederbro” på filmtipset.se (som är en av de som läst böckerna och sett tv-serien från BBC), som finner filmen ”definitivt underhållande - förvånansvärt underhållande. Man bjuds på en välgjord och intressant resa som aldrig tappar tempo eller blir för fånig.”

Och vad tyckte jag då om filmen? Intrycket var överraskande på flera sätt, då jag läst och hört så mycket negativa åsikter kring filmen att jag tvekade att boka biobiljetten. Filmens anslag var riktigt lovande med sitt ”musikalnummer”. "Guidens" röst Stephen Fry åtföljdes av riktigt roliga animerade sekvenser som på samma sätt som animationerna i RosaPantern-filmerna höjde filmen. Något man inte bör missa är den fina lilla sekvensen i sluttexterna, så lämna inte fåtöljen i en hast varesig du ämnar se den på bio eller väntar tills den finns att tillgå på annat vis.
Castingen är riktigt pricksäker, varav två har arbetat innan på samma rulle - Sam Rockwell och Alan Rickman, i StarTrek-travestin GalaxyQuest, där den senare av de två skådisarna i princip repriserar sin ”This is so beneath me”-resonerande rollfigur. Zooey Deschanel och Martin Freeman, den senare känd från britcom-serien the Office, spelar upp en svalnad festflört som avbrutits av den mer exotiske Sam Rockwells rollfigur Zaphod Beeblebrox.
Effekterna har man försökt tona ner, och istället för CGI-plastiga rymdvarelser framstår de (om inte exakt så iallafall nästan) som ”kött och blod” i sin fysiska uppenbarelse. Rymdeffekterna är precis så hisnande som en SciFi-rulle ska vara. Vi möts inte av dussintals mördande tråkiga landande/startande rymdskepp a’la prequelepisoderna i StarWars-sagan, men man får en rejäl dos av Hjärtat av Gulds exteriör som hoppar fram mellan alla punkter i universum samtidigt och hisnande färder i små servicelift-korgar som susar över rymder och landskap i svindlande hastigheter.

Min teori hittills är att världen inte riktig är mogen ännu för att kliva ur sin ”böckerna var bättre”-tvångströja, eller att biopubliken jag satt med inte var beredd på en film där man fick lov att skratta åt sanna absurditeter.

Tankar om konventioner

Har börjat följa den avsomnade serien Carnivàle, en bra tid efter de flesta andra som säkert föjde den när den gick på Canal+ eller whatever. Jag är imponerad först och främst av hurpass noggrannt man har försökt återge ett 1930-talets USA, sett från denna karavans perspektiv.
Detta även om man byggt resten av deras värld och hur den fungerar på bl.a. den bibliska mytologin, berättargreppet att ha en "utvald" som verkar bortom den vanliga dödliga grå vardagen, o.s.v.

Jag vet inte, men även dessa antihjälte-attityder börjar genomsyra så mycket av tv-seriernas värld att även denna kliché fastnar om man kastar den mot väggen... Men klichéerna finns ju där för att de funkar och har gjort det sen de blev populära från första början. Dagens exploderande bilar och stora fältslag har ju sina motsvarigheter i 1800-talets optiska teatrar, och den gotiska skräckestetiken går ju att spåra tillbaka till laterna magica och skräcknovellerna a'la Mary Shelley m.fl., o.s.v - nästan allting tillbaka till civilisationernas begynnelser. Antagligen borde jag vara ännu tröttare på alla de klichéer som dyker upp i tonårsmelodramer och andra "serials" eller "pekoral" som Smallville, Buffy t.V.S., Dawsons Creek, Lost, Oz (?), m.fl., men jag finner mig själv oftast sittande framför dem ändå. Även framför så hårt konventionsstyrda och dialogberoende komediserier som Seinfeld, Everybody loves Raymond, Scrubs, m.m., bara därför att de har dessa regler att stångas med. Jag finner inte lika stor attraktion i de flesta formexperiment, tyvärr - men jag uppskattar att de görs så att man får en chans att uppleva nåt man inte upplevt förut när väl de "konventioner" som uppstått därur slipats till perfektion.

På tal om populär(sub)kulturella referenser

Japp, nu är jag online igen och i min jakt på riktigt udda grejer ute på internet, saker som inte är av typen "Badger, badger..." eller vad det nu är som dyker upp på sidor som buzz.bazooka eller i olika communitys offtopic/allmänt-forum, så hittade jag (efter ett tips om en annan sida som tyvärr hade sommaruppehåll) WFMUs nerladdningssida. WFMU är en radiostation med helt DJ-styrt innehåll, denna "fria form" var tydligen som störst mellan slutet av 60- och början på 70-talet.
På nerladdningssidan kan man hitta alltifrån Arboga Teenage Riot (två svenska fjortonåringar som gjort svensk cover på det numera avsomnade(?) hardcorebandet Atari Teenage Riot), propagandistisk swingjazz från andra världskrigets Tyskland, sånger från Rocky Horror Picture Show på norska, plus en massa andra udda remixer och ljudklipp på det som florerat i ytterkanterna av västerlänsk popkultur och media under det senaste århundradet.

Igår tillbringade jag en stor del av dagen med att möblera om i mitt lilla rum, och käka upp resten av de kakor jag köpte i Kungälv förra veckan. Dessutom, på tal om obskyra popkulturella referenser innan, så såg jag igår natt om MysteryScienceTheatre3000-The Movie. Fann mig själv sitta och skratta högt åt de sylvassa insinuationerna, pikarna och absurditeterna - vilket har sin efterträdare i Seth Greens (dvs han som spelade Oz i Buffy the Vampire Slayer) absurda lekar med dockor och actionfigurer i tvserien Robot Chicken. I vilket fall är dessa (både filmen och tv-serien MST3k) mycket mer välproducerad och inspirerad än de svenska reklamer för mobiltelefonkrängarföretaget som rullar på reklamkanalerna nu, som klart och tydligt lånat (eller stulit?) stilen från bl.a. MST3k. Här kan man förresten hitta mer info om MST3k: nyheter, FAQ och annat om filmerna och tv-serien.